Where we gonna go from here?

FYI

Tänkte bara uppmärksamma er på att de har gått över till sommartid i Seattle så för tillfället är jag bara åtta timmar efter er. Wohoo!

Trött-Carro

Så här ser en trött Carro ut efter att ha varit vaken i ett dygn och spenderat 75% av det på olika flygplan. Klockan är 21.00 i Seattle och jag tror att det är dags att gå att sova. God natt.

Jag glömde datormusen hemma. Dåligt av mig. I och för sig så har den inte funkat så bra sen jag tappade den i golvet (två gånger!) förra veckan. Men ändå, orkar inte hålla på med den här jobbiga "plattan" hela tiden. Så vet man vad nästa lön kommer spenderas på. Kul.

Min slutsats: det går inte

Skrivet på planet till NY:
-
På begravningen så sa prästen att ”det som inte kunde hända, har hänt”. Och det är precis så det känns. Det som inte kunde ske har skett och det är därför som jag har så svårt att acceptera det. För det kan inte ha hänt. Det går liksom inte. Jag kan inte fortsätta leva mitt liv utan min mamma. Det går bara inte. Det är ingen fråga, det är ett faktum. Även om hjärnan vet vad som hänt och tycker att det är dags att börja sörje-perioden så vägrar hjärtat lyssna, för enligt hjärtat så är det som har hänt omöjligt. Omöjligt. Så fort jag ens börjar tänka tanken att det faktiskt har hänt, att jag faktiskt kommer bli tvungen att fortsätta mitt liv utan min mamma så skriker varenda cell i min kropp NEJ, NEJ, NEJ, NEJ, NEJ! För det går inte. Det går bara inte. Att tänka att jag pratade med mamma för sista gången för en månad sen, nä det går bara inte. Det är inte möjligt.
-
Samma kväll som det hände så skrev jag ”jag förstår inte”. Idag fyra veckor senare så har jag gått vidare från att inte förstå till en slutsats som helt enkelt säger att det inte går. Det går inte. Det är otänkbart. Vilken dag som helst nu kommer nån hoppa fram och säga ”Lurad!”. Det finns inget annat alternativ. Så är det bara. Eller…?
-
Undrar hur länge den här förnekelsen tänker sitta i?

Hej då igen då

Imorgon bär det av ut i världen igen då. Vet inte riktigt hur jag känner över det. Känner inte så mycket överhuvudtaget egentligen. Jag tar en dag i taget och kör på bäst det går. Ni får önska mig lycka till och så får vi se när vi ses igen.

Svensk utgång

Sitter hemma hos Karro och har det trevligt innan det blir dags för utgång. Första och sista gången man går ut i Sverige på ett tag. Men det ska bli skönt att komma ut och få koppla bort tankarna lite. Och med bästa vännerna dessutom. Det kan inte bli mycket bättre.

Jag åker tillbaka till Seattle om mindre än tre dagar och har fortfarande inte börjat packa. Illa.

Var är mitt ankare?

Min mamma var mitt ankare. Hon har varit mitt ankare i hela mitt liv. Och ännu mer sen min pappa dog. Och även om kedjan till det ankaret blivit längre det senaste året så har det fortfarande alltid funnits där. Det enda jag behövde göra var att dra i det lite så visste jag att hon fanns där. Men nu är ankaret borta. Och jag driver runt på öppet hav utan mål och utan grund och utan land i sikte. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen längre…

Före och efter

Tiden före den nionde februari och tiden efter. De tre veckor som gått sen den nionde februari är en enda surrealistisk röra. Allt känns så overkligt. Tiden i Seattle. Resan hem. Dilemmat med lägenheten. Fördelningen av saker. Begravningen. Jag gör allt, jag tänker på allt och jag pratar med alla. Men ingenting går egentligen in.

-
Om jag tänker tillbaka på tiden före den nionde februari så känns det lika surrealistiskt det. Det känns som att allt som hände fram tills den dagen bara var nonsens och att jag gick runt i ett stadium av lyckligt ovetande.

-
För den nionde november så förändrades allt. För all framtid. Helt plötsligt så skulle ingenting bli som jag hade tänkt mig. Hon fanns med överallt i mitt liv. I mina minnen. I mina dagliga tankar. I mina fantasier över framtiden. Och sen var det bara annorlunda. Minnena ser inte längre likadana ut. De dagliga tankarna är mest suddiga. Och framtiden… Ja, framtiden kan jag inte ens se längre; den är utraderad.

-

Det är min värsta mardröm som blivit verklighet.

-
Så nu uppmanar jag er, av hela mitt hjärta, att ta vara på livet. Ta vara på era närmaste. Berätta för dem att ni älskar dem. Lev som om det inte finns någon morgondag.

Jag har lärt mig den hårda vägen att livet kan ta slut alldeles för abrupt. Och när det gör det finns det ingen återvändo.