2009-03-09

Min slutsats: det går inte

Skrivet på planet till NY:
-
På begravningen så sa prästen att ”det som inte kunde hända, har hänt”. Och det är precis så det känns. Det som inte kunde ske har skett och det är därför som jag har så svårt att acceptera det. För det kan inte ha hänt. Det går liksom inte. Jag kan inte fortsätta leva mitt liv utan min mamma. Det går bara inte. Det är ingen fråga, det är ett faktum. Även om hjärnan vet vad som hänt och tycker att det är dags att börja sörje-perioden så vägrar hjärtat lyssna, för enligt hjärtat så är det som har hänt omöjligt. Omöjligt. Så fort jag ens börjar tänka tanken att det faktiskt har hänt, att jag faktiskt kommer bli tvungen att fortsätta mitt liv utan min mamma så skriker varenda cell i min kropp NEJ, NEJ, NEJ, NEJ, NEJ! För det går inte. Det går bara inte. Att tänka att jag pratade med mamma för sista gången för en månad sen, nä det går bara inte. Det är inte möjligt.
-
Samma kväll som det hände så skrev jag ”jag förstår inte”. Idag fyra veckor senare så har jag gått vidare från att inte förstå till en slutsats som helt enkelt säger att det inte går. Det går inte. Det är otänkbart. Vilken dag som helst nu kommer nån hoppa fram och säga ”Lurad!”. Det finns inget annat alternativ. Så är det bara. Eller…?
-
Undrar hur länge den här förnekelsen tänker sitta i?

2 kommentarer:

Eize sa...

*ställer mig här*

maria sa...

*Kramar om dig hårt*
Du är inte ensam. Älskar dig, och vill ha dig i Sverige snarast. Längar till den dagen ska komma.
Puss på dig <3