2008-08-28

Nu när jag äntligen fått ett fungerande tangentbord så vet jag inte vad jag ska skriva om. Det har gått nästan två veckor sen jag skrev sist och det känns nästan som om jag har tappat känslan för det. Jag får ta och göra ett rejält ryck i helgen.
Nu är det dags för sängen. God natt.

Tangetbord hittat!

Äntligen, äntligen, äntligen!
- Jag kan skriva igen.

2008-08-17

Söka jobb...

Nu har jag varit inne på arbetsförmedlingens hemsida i snart två timmar och läst en massa platsannonser - och konstigt nog har jag hittat flera stycken som intresserar. Jag vet inte riktigt vad som har kommit över mig. Enda sen jag kom hem från Kos har jag varit helt ointresserad av att hitta ett nytt jobb. Bristen på pengar har självklart inte varit rolig men jag har ändå inte velat tänka på det. (Jag tror det är den där icke-ambitiösa sidan av min personlighet som har tagit över igen.) Så, så fort någon har frågat mig om jag ska försöka hitta ett nytt jobb snart så har jag snabbt kommit med nån dum bortförklaring och sen bytt ämne. Men jag måste erkänna att ju fler annonser jag läste desto ivrigare blev jag. Jag hade glömt bort hur mycket jag faktiskt tycker om att jobba. Så nu funderar jag på om jag inte ska stationera mig framför datorn imorgon och försöka dikta ihop ett bra brev som jag kan skicka iväg. Om jag skickar det till tio arbetsgivare är det förhoppningsvis nån som svarar.
Jag återkommer med uppdatering.

2008-08-14

Kos-känsla

Sätt igång den här låten på högsta volym och titta sen på bilderna. Gör ni det på rätt sätt så är ni ett steg närmare känslan man hade när man gick in på Club Upstairs sommaren 2008.

"Det ska inte vara nån fara"

Det var meningen att jag skulle träffa K och N ikväll. Vi skulle hem till N och "hänga" för ingen av oss har särskilt mycket till liv just nu och då tänkte vi att då kan vi lika gärna "inte leva" tillsammans. Men jag ångrade mig i sista sekunden. Jag kände att jag hellre stannade hemma och tog hand min sjuka mamma. Hon har mått dåligt i flera dagar nu så jag har försökt vara lite extra snäll; kokar te åt henne, tar hand om disken, lagar mat etc. etc. (Egentligen är det ganska illa att det krävs att nån ska behöva bli sjuk för att man ska börja visa lite omtanke)
Anyway. Nu ikväll började hon få ont i örat. Hittills har hon bara gått runt och hostat och haft (jätte-)ont i halsen - jag har varit övertygad om att hon har haft halsfluss. Men nu var det örat, och det blev värre och värre och värre. Till slut kunde hon knappt stå rakt för att det gjorde så ont. Det är hemskt att se nån gå runt och må dåligt utan att kunna göra nånting. Och vid tio-tiden så small det. Bokstavligt talat (för henne i alla fall). Hon sa att det lät som om nånting gick sönder i hennes öra, och efter det började det blöda. Blöda ur örat. Det kanske bara är jag som har tittat för mycket på TV men när det börjar rinna blod ur nåns öra känns det inte som nånting man bara rycker på axlarna åt.
Så jag rusar runt i lägenheten som en vild höna och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. (Såna här saker ligger inte riktigt inom mitt expertområde.) Mamma går mest runt och ser ut ha ont. Jag tror hon blev mer nervös än vad hon visade för rätt vad det var började hon skämta om att det kanske är hennes hjärna det har gått hål på som nu läcker ur hennes öra. Hahaha - Inte!! Som om jag inte var tillräckligt hispig redan.
Hur som helst gör vi oss redo för att åka iväg till sjukhuset. Vi går ut till bilen och självklart bestämmer den sig för att nej-nej, vi ska inte alls åka nånstans ikväll vi ska stå här och låta det rinna blod ur min mammas öra hela kvällen. Förbannade bil-j*vel!! Då blir det till att ringa storasyster istället (tack och lov att hon finns) och hon kommer på den briljanta idén att man kanske skulle ringa till sjukvårdsrådgivningen först och fråga dem vad man ska göra. Det kanske bara är en spräckt trumhinna och då är det inte alls så allvarligt att man behöver åka akut till sjukhuset. Sagt och gjort. Jag ringer, och vad säger dem om inte precis det. "Det låter som om hon har gått och haft öroninflammation och nu har trummhinnan spruckit. Proppa i henne en massa alvedon så hon kan sova i natt så går ni till vårdcentralen imorgon. Det ska inte vara nån fara." Tur var väl det. Nu slapp vi åka till sjukhuset och sitta där och vänta i flera timmar.
Men...
"Det ska inte vara nån fara" Ska inte. Borde inte? Oftast... Både mamma och syster nöjde sig med det här svaret och jag vet att jag också borde det. (Borde - där kom det där ordet igen.) Men det är nånting som gör att jag fortfarande sitter här, klockan två på morgonen, och lyssnar till min mammas sovande andetag. Lyssnar lyhört efter varje rasslande host och harkling. Så fort det blir tyst spänns varenda nerv i min kropp. En tanke slår mig. "Är det så här det känns att vara mamma?" Att ständigt vara på helspänn och vänta på att nåt hemskt ska hända. Ett konstant oroande över sitt barn. Kanske. I mitt fall tror jag det handlar om nånting annat. I mitt fall tror jag det handlar om en rädsla att än en gång få känna det ingen ska behöva känna. Att än en gång tvingas uppleva det ingen ska behöva uppleva. Att historien som hände för nästan åtta år sedan ska upprepa sig.
Egentligen så vet jag att det här bara är min paranoida hjärna som talar och imorgon kommer jag läsa det här och tänka "oj, vad dramatisk man kan vara". Min mamma har öroninflammation och jag går runt och pratar som om hon kommer försvinna för alltid. Men faktum är att den här rädslan finns hos mig hela tiden. Rädslan att förlora de jag älskar. Och jag tror aldrig den kommer försvinna. Den föddes den dagen min pappa dog och den kommer finnas med mig tills den dag jag själv dör. Det är en känsla de flesta tvingas uppleva nån gång under sitt liv och det enda man kan göra är att hoppas att den dröjer så länge som möjligt. För när den väl dyker upp kommer den aldrig försvinna.

2008-08-12

Höjdpunkter från So you think you can dance - säsong 2

Första gången jag såg den här dansen blev jag rörd till tårar
Heidi & Travis - Calling you


Haha, jag kan inte annat än le när jag ser den här dansen
Travis & Benji (aka. Tranji) - Gyrate

Nickelback - If everyone cared

Jag får gåshud när jag tittar på den här videon...



If everyone cared and nobody cried
If everyone loved and nobody lied
If everyone shared and swallowed their pride
Then we'd see the day when nobody died

2008-08-11

Hmm... Det där jättelånga inlägget om Kos som jag skulle skriva har fortfarande inte börjat ta form. Jag tror att jag imorgon, får ta och gräva fram de där dagboks-sidorna jag skrev där nere och försöka få lite inspiration av dem. Om inte det hjälper vet jag inte vad som kommer hända. Det lär sluta med att jag inte skriver nåt över huvudtaget, och den tanken tycker jag inte om. Jag vill kunna gå tillbaka om några år och läsa i min blogg om vad som hände på Kos under min semester 2008. Jag får ta och styra upp det där. Så länge tänkte jag ta och roa er med några väl utvalda bilder från Sommaren Kos 08:
-
Women in Black - den första av väldigt väldigt väldigt många gruppbilder
Strandflickor
Pasta och korv - den nationella maträtten på Kos
Kackerlacka på vift

Flirt - Robert stöter på Lisa för fullt (och får *evil eye* av Richard)

Båtresan - K & N i det stora blå
Les Pirates - Caribbean-tema och gruppbild nr 218
Pratar du med mig eller pratar du med en elefant?
Malin och Carro tillsammans igen

The Dutch Guys - delar av dem i alla fall

Dags att säga hej då - utanför Nitsa i väntan på taxi

Dansoholist

Nu har det gått nästan ett år sen jag slutade dansa. Eller slutade och slutade, jag tog en paus för jag kände att jag inte hann med det mellan alla mina jobb jag hade då. Jag har inte dansat sen november förra året. Det är en lång tid utan dans. För mig i alla fall. Och jag känner mer och mer att snart måste jag börja igen annars kommer jag gå under (okej, lite överdramatiskt kanske men ändå). So you think you can dance har börjat igen (om ni inte redan har märkt det). Och ju mer jag tittar desto mer längtar jag. Jag kommer inte klara av ännu ett halvår utan dans. Det går inte.
Jag måste dansa.
Vilken tur då att terminen precis ska till att börja så det är bara för mig att anmäla mig och så är jag redan halvvägs på väg. Trodde ni ja. Att dansa kostar pengar. Mycket pengar. Konstigt mycket pengar. Och pengar är nånting som jag har väldigt stor brist på just nu. Väldigt stor. Så hur ska jag lösa det här problemet? Jag vet inte än. Men på nåt sätt ska det lösas för jag klarar inte av att inte dansa längre. Det går inte. Det är inte okej längre. Oacceptabelt.
Jag måste dansa.

2008-08-06

Spelas i wma just nu:

-
Ashlee Simpson - Outta my head --> Jag älskar den mer och mer för varje gång jag hör den

-
Kid Rock - All summer long --> Kan det bli mer sommar än så här?

-
Lady Gaga - Just Dance --> "Gammal" goding som påminner om Kos och Emils landställe

-
Maskinen - Alla som inte dansar är våldtäktsmän --> Årets ultimata Kos-låt

-

Mitt första inlägg om dans -undrar varför det inte har kommit upp förrän nu...

-
So you think you can dance: Katee & Joshua - No air

Jag fullkomligt älskar den!

Och sen en speciell tillägnad K och N:
http://www.youtube.com/watch?v=nbsnbVNH5yw
-

2008-08-05

Tycker inte om att känna mig så här. Hopplös.

2008-08-03

2 veckor på Kos - vart ska jag börja?

Det är så svårt att skriva om allt som hänt de senaste veckorna. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Antingen så skriver jag en kort sammanfattning av hur vårt liv sett ut, men det känns lite tråkigt. Eller så skriver jag en detaljerad dagbok om allt som hänt dag för dag och lägger in bilder till det. Men det lär ta en halv evighet så jag vet inte om jag orkar... Dilemma.

2008-08-02

Hemma igen...

Jag ska skriva ett megastort inlägg om allt som hänt på Kos... nån gång. Men jag hinner inte just nu för nu är det födelsedagskalas på gång. Bella fyller 20 år. Grattis gumman!!