"Det ska inte vara nån fara"

Det var meningen att jag skulle träffa K och N ikväll. Vi skulle hem till N och "hänga" för ingen av oss har särskilt mycket till liv just nu och då tänkte vi att då kan vi lika gärna "inte leva" tillsammans. Men jag ångrade mig i sista sekunden. Jag kände att jag hellre stannade hemma och tog hand min sjuka mamma. Hon har mått dåligt i flera dagar nu så jag har försökt vara lite extra snäll; kokar te åt henne, tar hand om disken, lagar mat etc. etc. (Egentligen är det ganska illa att det krävs att nån ska behöva bli sjuk för att man ska börja visa lite omtanke)

Anyway. Nu ikväll började hon få ont i örat. Hittills har hon bara gått runt och hostat och haft (jätte-)ont i halsen - jag har varit övertygad om att hon har haft halsfluss. Men nu var det örat, och det blev värre och värre och värre. Till slut kunde hon knappt stå rakt för att det gjorde så ont. Det är hemskt att se nån gå runt och må dåligt utan att kunna göra nånting. Och vid tio-tiden så small det. Bokstavligt talat (för henne i alla fall). Hon sa att det lät som om nånting gick sönder i hennes öra, och efter det började det blöda. Blöda ur örat. Det kanske bara är jag som har tittat för mycket på TV men när det börjar rinna blod ur nåns öra känns det inte som nånting man bara rycker på axlarna åt.

Så jag rusar runt i lägenheten som en vild höna och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. (Såna här saker ligger inte riktigt inom mitt expertområde.) Mamma går mest runt och ser ut ha ont. Jag tror hon blev mer nervös än vad hon visade för rätt vad det var började hon skämta om att det kanske är hennes hjärna det har gått hål på som nu läcker ur hennes öra. Hahaha - Inte!! Som om jag inte var tillräckligt hispig redan.

Hur som helst gör vi oss redo för att åka iväg till sjukhuset. Vi går ut till bilen och självklart bestämmer den sig för att nej-nej, vi ska inte alls åka nånstans ikväll vi ska stå här och låta det rinna blod ur min mammas öra hela kvällen. Förbannade bil-j*vel!! Då blir det till att ringa storasyster istället (tack och lov att hon finns) och hon kommer på den briljanta idén att man kanske skulle ringa till sjukvårdsrådgivningen först och fråga dem vad man ska göra. Det kanske bara är en spräckt trumhinna och då är det inte alls så allvarligt att man behöver åka akut till sjukhuset. Sagt och gjort. Jag ringer, och vad säger dem om inte precis det. "Det låter som om hon har gått och haft öroninflammation och nu har trummhinnan spruckit. Proppa i henne en massa alvedon så hon kan sova i natt så går ni till vårdcentralen imorgon. Det ska inte vara nån fara." Tur var väl det. Nu slapp vi åka till sjukhuset och sitta där och vänta i flera timmar.

Men...

"Det ska inte vara nån fara" Ska inte. Borde inte? Oftast... Både mamma och syster nöjde sig med det här svaret och jag vet att jag också borde det. (Borde - där kom det där ordet igen.) Men det är nånting som gör att jag fortfarande sitter här, klockan två på morgonen, och lyssnar till min mammas sovande andetag. Lyssnar lyhört efter varje rasslande host och harkling. Så fort det blir tyst spänns varenda nerv i min kropp. En tanke slår mig. "Är det så här det känns att vara mamma?" Att ständigt vara på helspänn och vänta på att nåt hemskt ska hända. Ett konstant oroande över sitt barn. Kanske. I mitt fall tror jag det handlar om nånting annat. I mitt fall tror jag det handlar om en rädsla att än en gång få känna det ingen ska behöva känna. Att än en gång tvingas uppleva det ingen ska behöva uppleva. Att historien som hände för nästan åtta år sedan ska upprepa sig.

Egentligen så vet jag att det här bara är min paranoida hjärna som talar och imorgon kommer jag läsa det här och tänka "oj, vad dramatisk man kan vara". Min mamma har öroninflammation och jag går runt och pratar som om hon kommer försvinna för alltid. Men faktum är att den här rädslan finns hos mig hela tiden. Rädslan att förlora de jag älskar. Och jag tror aldrig den kommer försvinna. Den föddes den dagen min pappa dog och den kommer finnas med mig tills den dag jag själv dör. Det är en känsla de flesta tvingas uppleva nån gång under sitt liv och det enda man kan göra är att hoppas att den dröjer så länge som möjligt. För när den väl dyker upp kommer den aldrig försvinna.