I don't like it!
-
Kramen jag fick av Jack ikväll har jag aldrig fått tidigare. Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Och Claire och jag som har kommit varandra jättemycket närmare senaste veckorna, varför blir det så precis innan det är dags att åka?! Vet inte hur jag ska klara av det här... Det blir till att åka hem och börja planera när jag ska komma och hälsa på tror jag.
-
Det här är verkligen skitjobbigt. Enda sättet jag klarar av dagarna just nu är genom att förtränga, förtränga, förtränga. Jag kan inte ta in att det liv som jag levt de senaste 8 månaderna är på väg att försvinna. Visst Seattle finns kvar, men människorna jag träffat här och livet jag byggt upp kommer aldrig komma tillbaka. Det kommer aldrig bli samma sak igen.
Det var lättare när man åkte från Sverige för då visste man att även om man inte skulle träffa sina nära och kära på ett tag så fanns dem alltid kvar när man kom tillbaka. Men som det är nu så lämnar jag faktiskt det här livet för alltid, och det känns... Det finns inte ens ord för hur konstigt och overkligt det känns.
Och jag vet att många av er därhemma är jätteglada över att jag snart är hemma men jag vill ta tillfället till akt och förvarna er om att jag är inte samma person som jag var när jag åkte. Hela mitt liv och min livsuppfattning har förändrats de senaste sex månaderna och jag vet inte hur det kommer funka när jag går tillbaka till mitt "gamla liv".
Jag tänker be om er förståelse redan nu, för jag tror de kommande veckorna kommer bli en riktig prövning och jag har ingen aning om vilka som står kvar när det är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar