S:t Patricks Day

S:t Patricks Day är Irlands nationaldag och eftersom det är fler irländare i USA än det är på självaste Irland så är det en relativt stor högtid här.

-

I lördags var det den årliga Saint Patricks Day-paraden och här är "killen" som ledde den:

-

Traditionen säger också att alla måste ha grönt på sig på S:t Patricks Day annars kommer de irländska leprachaunsen och nyper en.

-

Och eftersom jag inte hade nån lust att få små, arga pysslingar efter mig så följde jag naturligtvis också traditionen:

Föräldralös

Pappa... Vart har han tagit vägen i allt det här? Det var ju honom jag brukade längta efter. Det var honom jag brukade tända ljus för. Hur kan mamma ha försvunnit när jag redan har ett hål i hjärtat efter pappa? Hur kan jag ha gått och förlorat båda mina föräldrar? Sånt händer bara inte.

-

Jag är föräldralös. Hör ni hur fel det låter?

7.6% av världens befolkning är föräldralösa. Jag är en av de 7.6 procenten. Jag tillhör en minoritet. Surrealistiskt...

Har ni börjat tröttna på mina två-meningars-inlägg än? Tyckte det var på tiden att jag försökte skriva ihop nåt riktigt igen.
-
Så... En vecka tillbaka i Seattle. Hur känns det? (Jag trodde jag hade sagt åt er att inte fråga mig det!) Nä men ärligt talat, jag vet inte hur det känns. Första dagarna har varit riktigt jobbiga, det går inte att påstå nåt annat. Det här är första gången sen den nionde februari som jag faktiskt haft tid att tänka igen, och framför allt känna igen. Och jag skulle ljuga om jag sa att allt börjar bli bättre och att jag börjat tänka framåt. Det kommer ta ett bra tag innan jag kommer kunna säga det. Men jag tror att jag är på väg att acceptera det som hänt. (Notera att jag säger tror, det går fortfarande upp och ner och jag går fortfarande tillbaka till förnekelsestadiet emellanåt.) När jag tänker på vart jag befinner mig nu, rent känslomässigt, så tänker jag på det Winston Churchill sa under andra världskriget:
-

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

-
Så jag kanske inte har lyckats tänka på framtiden än. Men jag har börjat tänka i alla fall. Jag har börjat känna...

Dags att färglägga världen!

Nä det här går inte för sig. Nu får jag banne mig se till att fylla i den där kartan lite.

Drar iväg på improv nu. Ett gott skratt kan vara precis det jag behöver. :)

Sitter ute på balkongen med datorn i knät. Solen skiner, fåglarna kvittrar och Gyllene Tider spelas i bakgrunden. Har precis pratat med storasyster i telefon. Idag är det svårt att må dåligt.
-
Hopp.

Fråga: Hur länge måste jag vara här för att det ska vara okej för mig att säga att jag vill åka hem?

ps. Jag frågar er verkligen. Jag vill ha en siffra. Hur många dagar, veckor, månader?

Helt plötsligt har inlägget som jag skrev för ett halvår sen fått en helt ny innebörd. Läs det här.

Nytt

Idag har varit en dag av många nya saker.

-

Jag har till exempel fått en ny datamus. (Eller ja, ny för mig i alla fall.)

-

Sen har J och P fått öppna sin present som storebror och storasyster köpte åt dem i Sverige. Det blev dags att byta ut den gamla, trasiga skålen mot en sprillans ny, fin sockerskål.

-

Jack och Claire fick också presenter; varsin alldeles egen Djurgårds-tröja. De blev överlyckliga.

-
Sen fick jag mig också en liten överaskning. Jag nämnde lite i förbifarten att jag måste köpa en ny kamera och vips trollar P fram en sprillans ny kamera-telefon som hon fått från jobbet. Det är en SonyEricsson som först och främst är en kamera men som också kan användas som telefon och... som inte ens kommit ut på marknaden än! Ibland är man allt bra bortskämd.

Folk måste sluta fråga hur jag mår. Jag orkar inte ljuga och det är ingen som vill höra det riktiga svaret i alla fall.