Den här fasaden som man byggt upp. Känslorna man förträngt. Smärtan man glömt bort.
Ibland bara raserar alltihop. Och så står man där... Ensam, rädd, förkrossad. Och på exakt samma ställe som man var för sju månader sen. Hur jag har klarat av de senaste månaderna har jag ingen aning om. Hur nån utav oss har klarat det är egentligen helt bortom mig.
Men här står vi nu. 7 månader och 4 dagar senare. Och för det mesta går det att leva utan att vara rädd för att gå under. Man kan andas utan att vara rädd att lungorna ska spricka. Och man kan känna utan att vara rädd att hjärtat ska gå sönder. Livet har (mot alla odds) blivit uthärdligt igen. För det mesta...
Men ibland så går det bara inte. Det går inte att stå emot tårarna. Eller hjärtklappningen. Eller andnöden. Att förtränga räcker bara så långt och till slut slår verkligheten tillbaka. Som nu...
-"Omnia mea mecum porto"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar