Melankoliska positiva känslor

Ligger här i sängen med datorn i knät och lyssnar på old-school-Britney-Spears-låtar. Har nyss haft två helt underbara kvällar och känner mig alldeles uppfylld av känslor. Känslor som ändå inte riktigt kommer överens.

-

Det känns som att jag är på väg in i en ny fas i livet, emotionellt menar jag. För första gången på väldigt länge känns det som att jag ser ljuset på horisonten. Att livet kanske inte är så dåligt ändå och att jag inte är så dålig. Och det är inte för att nånting speciellt konkret har hänt, det har enbart med mig själv och mina tankar och min inställning till livet att göra. (Det låter ego jag vet, men så är det.) Jag tror att enda sen jag kom hem från Seattle har jag börjat nån sorts ofrivillig "soul-searching" som nu faktiskt börjar ge resultat. Jag känner mig säkrare i mig själv än jag någonsin gjort tidigare och jag har äntligen börjat inse vad det är för sorts människa jag vill vara.

-

Men trots det så är det fortfarande nånting som gör att jag inte kan känna mig helt lycklig. Det finns fortfarande nånting grått som ligger och spökar inne i hjärtat och jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Är det mamma? Är det min suddiga framtid? Är det han som inte får nämnas vid namn? Är det alla andras struliga liv som jag så gärna vill hjälpa till att fixa? Eller är det kanske en kombination av allihop? Jag tippar på det sista.

-

Men till skillnad från de senaste månaderna så känner jag mig ändå hoppfull. För som jag och min käre vän K kom fram till för inte så länge sen; man kan inte hjälpa någon annan innan man hjälpt sig själv. Och just nu "hjälper jag mig själv" mer och mer för varje dag som går och det har gett mig hopp och tro på livet igen.

-

Det känns konstigt att att vara glad och lycklig när inte mamma finns här att dela glädjen med mig...