Min sista halvtimme som tonåring. Det känns som om jag borde gå ut och göra något riktigt rebelliskt bara för att kunna använda den ursäkten en sista gång. "Tonåringar." För att från och med imorgon (tekniskt sett om en halvtimme) kan jag inte längre använda den anledningen till varför jag sover tills fyra på eftermiddan. Eller till varför jag säger typ och ba hela tiden. Från och med imorgon är jag vuxen på riktigt. Sure, arton är det året man blir myndig, men tjugo... Tjugo är den riktiga vuxen-åldern. I tjugoårsåldern är det helt normalt att ha lägenhet, barn och karriär. Har man inte det så ska man åtminstone vara på väg dit. Och är man inte det då är man en "slacker". Jag vill inte vara en slacker, men jag tror inte jag är redo att bestämma vägen för resten av mitt liv. Så istället flyr jag till en annan kontinent, kanske finner jag svaren där. Men det enda jag vet just nu är att:
This is my life no more.
-
Låt mig få vara en trotsig tonåring, jag kommer att bli vuxen.
Låt mig få skrika och springa min väg, jag kommer att återvända.
Låt mig få hitta en egen väg, jag kommer ändå att försöka.
Låt mig få deppa och vara sur, jag kommer att bli glad igen.
Låt mig få hitta mitt eget liv, jag kommer ändå att lämna er snart.
Låt mig få ha hemligheter, jag kommer att berätta dem sen.
Låt mig få prata när jag behöver det, jag klarar inte det här själv.
Låt mig få gå när jag är redo, men släpp mig inte helt.
Låt mig få komma igen och vara liten, jag vill inte alltid vara stor.
Jag har återvänt, jag är glad, jag är vuxen. Men jag klarar det fortfarande inte ensam och jag vill ändå inte alltid vara stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar