"The Girl in Times Square"

Underbar... är fel ord att beskriva den här boken med. Den är inte underbar. Den är hemsk. Fast egentligen är den inte hemsk heller, den bara... är.

Jag läste den för första gången när jag var sexton och idag läste jag ut den igen. Innan var jag orolig att den inte skulle vara lika bra som första gången, att jag på nåt sätt höjt upp den i tankarna och att den inte skulle leva upp till mina förväntningar. Jag var orolig att jag inte längre skulle kunna kalla den en av mina favoritböcker.

Ack så onödigt. Inte bara tänker jag kalla den "en av mina favoritböcker", jag tänker satsa stort här och säga att den förmodligen ligger bland top tre. (Tillsammans med "Svindlande Höjder" och "Harry Potter"-serien & "Twilight"-sagan på delad plats.) Jag hoppas att om jag nånsin får för mig att skriva en bok så skulle den se ut ungefär så här. Inte handlingen i den så mycket som känslorna den förmedlar. Jag kan relatera till precis allt som boken handlar om, trots att jag inte upplevt nånting av det som händer i den. Den är alldeles underbar! Fast än en gång, inte "underbar", bara... jag vet inte... Carro? (Förstår ni vad jag menar om jag använder mitt eget namn som ett adjektiv?)

-

(Klicka på bilden så hamnar ni på en sida där ni kan läsa vad den handlar om.)

-

Det är romantiskt. Det är mystiskt. Det är dramatiskt. Det är politiskt. Det är historiskt. Det är religiöst. Det är dödligt. Det är amerikanskt. Det är hawaiianskt. Det är polskt. Det är allt man nånsin kan tänka sig! Och tror ni mig när jag säger att det också är verkligt.

Inte verkligt som i att den är baserad på en verklig historia. Men verkligt som i att i min syn på världen så skulle allt i den här boken kunna ske i verkligheten. Trots att den innehåller så många olika aspekter av vårt universum så är den fortfarande realistisk. Den är underbar! Den är... Carro. (Jag insåg precis att jag använde mig själv och ordet "underbar" som synonymer till varandra. Fy skäms på mig. Som svensk ber jag om ursäkt. -- Det verkar som att USA har haft lite inflytande över mig.)

-

Ett av mina favoritstycken i boken (från s. 544) börjar så här:

-

"There were things like this. Her life had shown her these things in the last year - which were unfathomable. You go merrily along, believing one thing, not even believing so much as just living - unthinking, blissful - and suddenly all the things that once held you together are gone. Suddenly..."