2009-01-20

Först -> panik, sen -> Vad-gör-man-inte-för-barnen? sist -> *stolt*

Varning för känsliga läsare; blodiga scener förekommer
-
Jag orkar inte skriva om helgens bravader just nu men om ni vill kan ni kolla på ny-uppladdade bilder på facebook. Istället ska jag berätta om min första au-pair-panik-vad-gör-man-inte-för-barnen-känsla som jag hade idag.
-
För er som inte vet det (vilket jag tror är rätt många) så är det Martin Luther King Jr. Day idag. Det är en helgdag och barnen var lediga från skolan, vilket betyder att jag varit hemma med dem hela dagen. På eftermiddagen bestämde vi oss för att gå ut ett tag och njuta lite av det fina vädret, barnen tog fram sina cyklar (i januari?!) och vi traskade iväg. (Samma rundtur som jag gjorde igår btw.) Sen på hemvägen stannar vi till vid ett par bänkar för jag vill ta lite roliga bilder med den fina havsutsikten som bakgrund, och då händer det! Jack och Claire står och kramas/brottas/hoppar och Claire slår näsan i Jacks cykelhjälm. Aj, aj, aj. *tårar* Sen ser jag att det börjar komma lite blod ur hennes ena näsborre. Jag sätter ner Claire för att snabbt försöka leta fram en näsduk, och medan jag rotar i min handväska hör jag Jack, "Oh my god". Jag vänder mig om och Claire har halva ansiktet fullt med blod. Det fullkomligt forsar ut, hon har det i munnen, på händerna, på tröjan. Shit!! Vad i helvete gör jag nu?! Jag rotar febrilt i varenda litet fack i både jacka och väska men inga näsdukar! Och varför skulle jag glömma vattenflaskan hemma just idag?!?!
Okej, jag måste fixa det här på nåt sätt. Vi måste ta oss hem. Men fan, det är för långt hem för att hon ska kunna gå så där hela vägen. Kan jag använda gamla kvitton att torka det med? Nej dummer, det kommer aldrig att funka, jag behöver nåt som kan suga upp blodet. Jag kan använda hennes tröja! Nej fan, hon kan ju inte gå hem utan tröja heller hon kommer frysa ihjäl. Men vad tänker jag med, det är klart jag ska använda min egen tröja! Men shit, jag har på mig min nyköpta vita college-tröja. Men vänta! Vad har jag på mig under? Mitt gamla 50krs-linne från HM. Där har vi det! Så vad annat kan jag göra än att slänga av mig kläderna, ta linnet och börja torka Claires ansikte.
Nu har det gått kanske två minuter sen hon först slog i sig (konversationen som jag hade med mig själv varade i kanske fem sekunder) och det känns som om vi (läs jag) börjar få läget under kontroll. Och fastän jag fortfarande är lite stissig så hinner jag nånstans i bakhuvudet tänka att hur sjukt måste inte det här ha sett ut för en förbipasserande? Det är mitten på januari och där står en tjej i bara BH, med världens utsikt i bakgrunden och en blodig unge i famnen.
-
Lite komiskt var det faktiskt. En del av mig önskade att nån hade haft en kamera, för trots hemskheten i det hela (som egentligen inte var så farligt) så vet jag att det här är en situation jag kommer minnas för alltid. Jag kommer för alltid känna mig stolt över att jag lyckades hålla huvudet (någorlunda) kallt för att klara av och lösa situationen själv. Det ger mig hopp om att om jag nån gång skulle råka ut för nåt mer allvarligt (peppar peppar) så kanske jag kommer klara av det också.
-
Det här kanske kommer låta jättekonstigt, men det var lite av den här anledningen jag gjorde det här. Flyttade till USA för att bli au pair menar jag. Missförstå mig rätt nu, det är inte som att jag vill att barn ska börja blöda till höger och vänster runt mig (jag och barnen har till och med kommit överens om att det räcker med ett "näsblod" per au pair, jag känner inget behov av att behöva ta hand om fler blodiga olyckor). Men den här känslan av att kunna säga att jag överkom min egen panik och löste situationen utan någon annans hjälp; det känns bra, riktigt bra. Idag kan jag uppriktigt säga att jag är stolt över mig själv.
-
-
Det blev ingen kodak-moment-bild men de här kan jag i alla fall visa er (det får bli lite av en före-och-efter-bild.):
-
Här är Jack och Claire kanske en halv minut innan hon slår i sig
-
Och här har vi de blodiga tröjorna innan de åkte in i tvättmaskinen

2 kommentarer:

maria sa...

jag är stolt över dig. att du lyckades komma över din panikkänsla. och att du blottade dig för hela seattle. två saker man oftast inte gär samtidigt ;)
kanon!

Anonym sa...

du är bra:)