Just nu längtar jag till Seattle jättemycket. Det ska bli så skönt att komma ifrån den här världen ett tag. (Även om det är ett väldigt långt tag.) Jag känner att jag verkligen behöver lite tid för mig själv. En chans att skingra tankarna utan att ha en massa andra som dumpar åsikter på en, vare sig man vill det eller inte. Det var av exakt det skälet som jag älskade Kos så mycket, många andra skäl också, men det här är ett av de större. På Kos var jag ensam. Helt ensam. Ja, jag träffade folk där, men innan de lärde känna mig så var jag verkligen alldeles själv. Jag kände ingen och ingen kände mig. Jag kunde tycka och tänka precis hur jag ville utan att folk hade några förutfattade meningar. När man är runt folk som känner en så hamnar man lätt i ett fack. Och när man sen vill utforska utanför det facket (vilket jag kommer på mig själv med att göra allt oftare) så blir det kalabalik i umgängeskretsen. Och kalabalik vill ju ingen ha, så då fortsätter man vara som man alltid har varit trots att det inte är en själv längre. Så känner jag nu. Som om jag inte riktigt kan vara mig själv med mina vänner och min familj. Och varenda gång jag försöker får jag konstiga blickar och kommentarer som gör att jag genast "rättar" mig igen.
Jag längtar till Seattle. Jag längtar efter att få vara mig själv på riktigt. Jag längtar efter en ny start.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar