Jag säger då det. Tur att jag inte visste om att det skulle bli blodprov innan jag gick dit. Då lovar jag att det hade tagit mig längre än en vecka att masa mig dit (och då har jag ändå bara femtio meter eller så till sjukhuset).
Nä men allvarligt, det var inte så farligt att ta blodprov (även om hon tog tre hela tuber!). Det är det aldrig. Men av nån anledning jagar jag alltid upp mig för det innan. Går runt och oroar mig och är allmänt nervös, fastän jag vet att när det väl kommer till kritan så är det inte så farligt.
Men det kanske är det som är grejen. Om jag inbillar mig att det är värre än vad det är, så blir jag bara lättad sen när det inte är så farligt. Det kanske är nån sorts undermedveten försvarsmekanism jag har. Undrar om jag gör så när det gäller andra saker också?
(svara gärna om ni har upptäckt att jag gör det)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar