Sitter här i Kalifornien och huttrar. Jag vet, jag är lika förvånade som ni, jag trodde också att Santa Barbara skulle vara ett varmt ställe. Men icke sa nicke, det har varit cirkus 20-22 grader de här dagarna och så fort solen går ner är det långbyxor och tjocktröja som gäller. Brr... Fast jag antar att det är lika bra att jag vänjer mig, ryktet säger att det är ännu kallare därhemma. (Och i Seattle har det tydligen varit värme-rekord med över 40 grader. Nej, nej, jag är inte bitter.)
-
Så hur har jag det här borta? Helt ärligt så vet jag inte riktigt. Det känns som att jag är i limbo. I flera veckor har jag gått och förberett mig på att lämna Seattle och komma hem, och nu när jag har gjort första delen vill jag att andra delen också ska vara avklarad. Men istället är jag fast här, i ett alldeles för kallt Kalifornien med människor jag inte känner, i en stad som jag egentligen inte vill vara i. Allt är bara blä.
-
Så hur har jag det här borta? Helt ärligt så vet jag inte riktigt. Det känns som att jag är i limbo. I flera veckor har jag gått och förberett mig på att lämna Seattle och komma hem, och nu när jag har gjort första delen vill jag att andra delen också ska vara avklarad. Men istället är jag fast här, i ett alldeles för kallt Kalifornien med människor jag inte känner, i en stad som jag egentligen inte vill vara i. Allt är bara blä.
Sen hjälpte det inte att jag pratade med Madde och Pamela tidigare ikväll. Blev jättedeppig. Det här kanske låter jättehemskt men jag längtar nästan tills alla mina Seattle-tjejer åkt hem, då kommer det inte finnas kvar lika mycket att sakna. (Plus att då kommer både Madde och Louisa vara inom träffas-avstånd igen.)
-
En sak är bra i alla fall; den här veckan har gjort att jag längtar till söndag då jag äntligen får gå på svensk mark igen. Snart ses vi mina vänner och min kära familj. Saknar er!
