Ett helt jävla år...

...och fortfarande lika overkligt.

De säger att tiden läker alla sår. Men ärren finns kvar för alltid...

9 år respektive 9 månader...

...fortfarande lika overkligt.

Fars dag

*jag tänder ett ljus*

Imorgon blir det två...

Så var det den nionde igen...

8 månader. 8 månader... 8 månader?! - Hur är det möjligt?

Ibland går det bara inte...

Den här fasaden som man byggt upp. Känslorna man förträngt. Smärtan man glömt bort.

Ibland bara raserar alltihop. Och så står man där... Ensam, rädd, förkrossad. Och på exakt samma ställe som man var för sju månader sen. Hur jag har klarat av de senaste månaderna har jag ingen aning om. Hur nån utav oss har klarat det är egentligen helt bortom mig.

Men här står vi nu. 7 månader och 4 dagar senare. Och för det mesta går det att leva utan att vara rädd för att gå under. Man kan andas utan att vara rädd att lungorna ska spricka. Och man kan känna utan att vara rädd att hjärtat ska gå sönder. Livet har (mot alla odds) blivit uthärdligt igen. För det mesta...

Men ibland så går det bara inte. Det går inte att stå emot tårarna. Eller hjärtklappningen. Eller andnöden. Att förtränga räcker bara så långt och till slut slår verkligheten tillbaka. Som nu...

-

"Omnia mea mecum porto"

7 månader...

Orkar inte ens känna efter...

9:e februari...

5 månader. Och räkningen har bara börjat...

-

Jag undrar om jag inte är världsbäst på att förtränga känslor... Tror ni man kan få medalj för sånt?

Du skulle uppskattat den här lilla mamma

Hoppas jag ger dig ett litet leende med den här lilla mamma, vart du än är...

Fars dag idag i USA.

-

461215 - 001109

Omnia mea mecum porto

Ordagrant så betyder det "alla saker, med mig, jag bär" eller "allt mitt bär jag med mig". Om man förfinar det lite så betyder det: "What you carry in your heart can never be taken away".

-

Det finns en liten del av mig som fortfarande tror att den här känslan är tillfällig. Att det nån gång faktiskt kommer gå över och allt kommer bli som vanligt igen. Undrar om den känslan nånsin kommer försvinna? Tvivlar på det...

Tiden läker inte alla sår

Folk tycker att bara för att det har gått lite tid så borde ens liv ha hunnit återgå till det "normala" igen. Men det ingen förstår är att ingenting någonsin kommer bli normalt igen. Hela ens livsuppfattning har förändrats. Och i och med det har man själv också förändrats.

-

Så snälla, istället för att gå runt och försöka få allt att gå tillbaka till det "vanliga". Acceptera att ingenting (eller ingen) kommer bli sig likt och försök istället göra övergången till "det nya normala" så enkel som möjligt.

470410 - 090209 För alltid 61

Du skulle ha fyllt 62 år idag (svensk tid). Vi skulle ha pratat på Skype och jag skulle ha grattat dig och sagt att jag önskar jag kunde vara där med dig. Kanske skulle jag berättat att jag hade en present till dig här som jag inte hunnit skicka än. Du skulle ha berättat hur Patrik och Åza och barnbarnen skulle komma på födelsedagsfika/påsklunch imorgon, men om du fått som du ville skulle det inte blivit nåt firande överhuvudtaget.

Och nu kommer det inte bli nåt heller...

-

-

Istället kommer jag sitta och äta middag med en främmande familj, i ett främmande land och önska av hela mitt hjärta att jag bara kunde få vara vid din sida igen.
-

Hur kunde det gå så här?
Jag förstår fortfarande inte.
Du var den konstanten i mitt liv som jag alltid kunde förlita mig på. Du var en av de få saker som jag visste alltid skulle vara där.
Hur kan någon som jag visste ALLTID skulle vara här, inte vara det längre?
Jag förstår inte.

Panikångest

Helt allvarligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till när jag mår så här. Tankarna snurrar bara runt runt runt och jag skulle kunna hoppa utför ett stup bara för att få det att sluta. Det känns som att jag är sekunder från en full-frontal-panic-attack och det finns ingenting jag kan göra. Jag kan inte sitta stilla och jag har ingen att prata med (och även om jag hade det skulle jag inte haft nåt att säga). Jag klarar inte ens av att skriva klart det här blogginlägget...

Sanning

Ur "Konsten att läsa tankar" av Henrik Fexeus (s. 41):

-

"...sorg är ett tillstånd då vi sparar vår energi och våra krafter, och då vi mentalt bearbetar det som orsakat sorgen. Det är en nödvändighet för att personen ska kunna gå vidare."

-

Min tolkning:

Vi måste tillåta folk att vara ledsna ibland, (det gäller även dig själv). Om vi hindrar folk från att känna sorg eller ledsamhet kan det leda till att de inte får bearbeta de tankar och känslor som de behöver för att kunna gå vidare med sina liv. Sorg är ett smärtsamt men nödvändigt tillstånd. Kort sagt; våga låta folk må dåligt och framför allt, våga må dåligt själv.

-

När jag säger det högt låter det som ett jättekonstigt råd. Men faktum är att det stämmer. Vi måste våga känna efter och må lite sämre ibland. Kommer ni ihåg det som jag skrev för ett par dagar sen? Att efter att ha haft ett antal bra dagar så känns de jobbiga så mycket värre. Detsamma gäller motsatsen; när jag har mått dåligt ett tag så känns den bra tiden mycket mycket bättre. Så jag säger det igen; våga må dåligt. Det gör ont, men det hjälper.

Det jobbiga med att ha bra dagar är att när de dåliga kommer så känns de tio gånger värre.
Idag = dålig dag.

Har ni börjat tröttna på mina två-meningars-inlägg än? Tyckte det var på tiden att jag försökte skriva ihop nåt riktigt igen.
-
Så... En vecka tillbaka i Seattle. Hur känns det? (Jag trodde jag hade sagt åt er att inte fråga mig det!) Nä men ärligt talat, jag vet inte hur det känns. Första dagarna har varit riktigt jobbiga, det går inte att påstå nåt annat. Det här är första gången sen den nionde februari som jag faktiskt haft tid att tänka igen, och framför allt känna igen. Och jag skulle ljuga om jag sa att allt börjar bli bättre och att jag börjat tänka framåt. Det kommer ta ett bra tag innan jag kommer kunna säga det. Men jag tror att jag är på väg att acceptera det som hänt. (Notera att jag säger tror, det går fortfarande upp och ner och jag går fortfarande tillbaka till förnekelsestadiet emellanåt.) När jag tänker på vart jag befinner mig nu, rent känslomässigt, så tänker jag på det Winston Churchill sa under andra världskriget:
-

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

-
Så jag kanske inte har lyckats tänka på framtiden än. Men jag har börjat tänka i alla fall. Jag har börjat känna...

Fråga: Hur länge måste jag vara här för att det ska vara okej för mig att säga att jag vill åka hem?

ps. Jag frågar er verkligen. Jag vill ha en siffra. Hur många dagar, veckor, månader?