Idag skulle mamma fyllt 63 år...

Om en liten stund ska vi bege oss mot Minneslunden och efter det blir det grill- och jacuzzikväll hemma hos storebror. Ska bli hur skönt som helst att få tillbringa lite tid med min nära och kära. Träffar dem på tok för lite nu när jag jobbar som jag gör.

Ett helt jävla år...

...och fortfarande lika overkligt.

Dan före dopparedan

Vilket konstigt uttryck egentligen. "Dopparedan". Tror jag måste googla det och bli lite mer allmänbildad. (Hur överlevde vi egentligen före Googles tid?).

-

Men som sagt, dan före julafton alltså. Hittills har den tillbringats dels med syster och dels med London-emigranten. Mysigt mysigt. Nu ska det bli till att dekorera chokladpajen vi ska ha till efterrätt imorgon, sen ska jag försöka fixa ihop en ätbar gubbröra. Jag känner att jag har stora skor att fylla då det alltid varit mamma som gjort den och tydligen har den varit hur god som helst. Jag säger tydligen eftersom jag själv är allergisk mot hälften av ingredienserna så det ska bli riktigt intressant att se resultatet på middagen imorgon.

Senare ikväll tror jag bara jag ska bädda ner mig i nån säng eller soffa och kolla på en mysig film. Kanske till och med blir en julfilm säsongen till ära, vi får se. Kram på er!

Melankoliska positiva känslor

Ligger här i sängen med datorn i knät och lyssnar på old-school-Britney-Spears-låtar. Har nyss haft två helt underbara kvällar och känner mig alldeles uppfylld av känslor. Känslor som ändå inte riktigt kommer överens.

-

Det känns som att jag är på väg in i en ny fas i livet, emotionellt menar jag. För första gången på väldigt länge känns det som att jag ser ljuset på horisonten. Att livet kanske inte är så dåligt ändå och att jag inte är så dålig. Och det är inte för att nånting speciellt konkret har hänt, det har enbart med mig själv och mina tankar och min inställning till livet att göra. (Det låter ego jag vet, men så är det.) Jag tror att enda sen jag kom hem från Seattle har jag börjat nån sorts ofrivillig "soul-searching" som nu faktiskt börjar ge resultat. Jag känner mig säkrare i mig själv än jag någonsin gjort tidigare och jag har äntligen börjat inse vad det är för sorts människa jag vill vara.

-

Men trots det så är det fortfarande nånting som gör att jag inte kan känna mig helt lycklig. Det finns fortfarande nånting grått som ligger och spökar inne i hjärtat och jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Är det mamma? Är det min suddiga framtid? Är det han som inte får nämnas vid namn? Är det alla andras struliga liv som jag så gärna vill hjälpa till att fixa? Eller är det kanske en kombination av allihop? Jag tippar på det sista.

-

Men till skillnad från de senaste månaderna så känner jag mig ändå hoppfull. För som jag och min käre vän K kom fram till för inte så länge sen; man kan inte hjälpa någon annan innan man hjälpt sig själv. Och just nu "hjälper jag mig själv" mer och mer för varje dag som går och det har gett mig hopp och tro på livet igen.

-

Det känns konstigt att att vara glad och lycklig när inte mamma finns här att dela glädjen med mig...

9 år respektive 9 månader...

...fortfarande lika overkligt.

Så var det den nionde igen...

8 månader. 8 månader... 8 månader?! - Hur är det möjligt?

Ibland går det bara inte...

Den här fasaden som man byggt upp. Känslorna man förträngt. Smärtan man glömt bort.

Ibland bara raserar alltihop. Och så står man där... Ensam, rädd, förkrossad. Och på exakt samma ställe som man var för sju månader sen. Hur jag har klarat av de senaste månaderna har jag ingen aning om. Hur nån utav oss har klarat det är egentligen helt bortom mig.

Men här står vi nu. 7 månader och 4 dagar senare. Och för det mesta går det att leva utan att vara rädd för att gå under. Man kan andas utan att vara rädd att lungorna ska spricka. Och man kan känna utan att vara rädd att hjärtat ska gå sönder. Livet har (mot alla odds) blivit uthärdligt igen. För det mesta...

Men ibland så går det bara inte. Det går inte att stå emot tårarna. Eller hjärtklappningen. Eller andnöden. Att förtränga räcker bara så långt och till slut slår verkligheten tillbaka. Som nu...

-

"Omnia mea mecum porto"

7 månader...

Orkar inte ens känna efter...

9:e februari...

5 månader. Och räkningen har bara börjat...

-

Jag undrar om jag inte är världsbäst på att förtränga känslor... Tror ni man kan få medalj för sånt?

Du skulle uppskattat den här lilla mamma

Hoppas jag ger dig ett litet leende med den här lilla mamma, vart du än är...

Omnia mea mecum porto

Ordagrant så betyder det "alla saker, med mig, jag bär" eller "allt mitt bär jag med mig". Om man förfinar det lite så betyder det: "What you carry in your heart can never be taken away".

-

"The beauty in this world means nothing when you're not here to see it."

- Caroline Åkerblom

Det finns en liten del av mig som fortfarande tror att den här känslan är tillfällig. Att det nån gång faktiskt kommer gå över och allt kommer bli som vanligt igen. Undrar om den känslan nånsin kommer försvinna? Tvivlar på det...

Ses på söndag!

Snart drar jag iväg med familjen till Great Wolf Lodge. Där blir det till att bada, bada och åter bada (och om jag får chansen, ett eller annat solariumbesök). Sen imorgon kommer Madde, Louisa och Erik och hämtar mig så drar vi vidare till Portland, Oregon. Road trip och påskfirande med de andra svenska au pairerna kommer bli hur kul som helst. Jag uppdaterar med bilder när jag kommer hem på söndag. Puss och kram, ses då!

-

ps. Grattis på födelsedagen

Glad Påsk mamma och pappa

-

Fotograf: Storasyster

470410 - 090209 För alltid 61

Du skulle ha fyllt 62 år idag (svensk tid). Vi skulle ha pratat på Skype och jag skulle ha grattat dig och sagt att jag önskar jag kunde vara där med dig. Kanske skulle jag berättat att jag hade en present till dig här som jag inte hunnit skicka än. Du skulle ha berättat hur Patrik och Åza och barnbarnen skulle komma på födelsedagsfika/påsklunch imorgon, men om du fått som du ville skulle det inte blivit nåt firande överhuvudtaget.

Och nu kommer det inte bli nåt heller...

-

-

Istället kommer jag sitta och äta middag med en främmande familj, i ett främmande land och önska av hela mitt hjärta att jag bara kunde få vara vid din sida igen.
-

Hur kunde det gå så här?
Jag förstår fortfarande inte.
Du var den konstanten i mitt liv som jag alltid kunde förlita mig på. Du var en av de få saker som jag visste alltid skulle vara där.
Hur kan någon som jag visste ALLTID skulle vara här, inte vara det längre?
Jag förstår inte.

Föräldralös

Pappa... Vart har han tagit vägen i allt det här? Det var ju honom jag brukade längta efter. Det var honom jag brukade tända ljus för. Hur kan mamma ha försvunnit när jag redan har ett hål i hjärtat efter pappa? Hur kan jag ha gått och förlorat båda mina föräldrar? Sånt händer bara inte.

-

Jag är föräldralös. Hör ni hur fel det låter?

7.6% av världens befolkning är föräldralösa. Jag är en av de 7.6 procenten. Jag tillhör en minoritet. Surrealistiskt...

Har ni börjat tröttna på mina två-meningars-inlägg än? Tyckte det var på tiden att jag försökte skriva ihop nåt riktigt igen.
-
Så... En vecka tillbaka i Seattle. Hur känns det? (Jag trodde jag hade sagt åt er att inte fråga mig det!) Nä men ärligt talat, jag vet inte hur det känns. Första dagarna har varit riktigt jobbiga, det går inte att påstå nåt annat. Det här är första gången sen den nionde februari som jag faktiskt haft tid att tänka igen, och framför allt känna igen. Och jag skulle ljuga om jag sa att allt börjar bli bättre och att jag börjat tänka framåt. Det kommer ta ett bra tag innan jag kommer kunna säga det. Men jag tror att jag är på väg att acceptera det som hänt. (Notera att jag säger tror, det går fortfarande upp och ner och jag går fortfarande tillbaka till förnekelsestadiet emellanåt.) När jag tänker på vart jag befinner mig nu, rent känslomässigt, så tänker jag på det Winston Churchill sa under andra världskriget:
-

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

-
Så jag kanske inte har lyckats tänka på framtiden än. Men jag har börjat tänka i alla fall. Jag har börjat känna...

Helt plötsligt har inlägget som jag skrev för ett halvår sen fått en helt ny innebörd. Läs det här.