Min weekend:

Jag skrev weekend och inte helg för jag tänkte nämna torsdagen också och det hade ju blivit helt fel om jag hade skrivit min helg. Skulle i och för sig kunnat skriva mitt veckoslut, men eftersom jag pratar engelska om dagarna så var det weekend som först poppade upp i mitt huvud så nu är det det som får stå.
-
De senaste fyra dagarna har varit så fullspäckade så jag ska köra igång med mitt bulletpoint-system igen för annars kommer det ta timmar att läsa (och skriva) om allt som hänt.
-
TORSDAG
- Hade stämt träff med en svensk tjej som jag hittade genom en blogg innan jag åkte till USA.
- Träffade henne (Madde) och hennes två kompisar, Louisa och Erik (alla tre au pairer) downtown. Vi tog en promenad upp till Capitol Hill och satte oss på ett café/restaurang och fikade.
- Att beställa vin gick hur bra som helst (för de andra, jag dricker inte vin) när servitören inte förstår sig på det svenska körkortet. "I don't know what it says here, but you're 21 right?" Yes, of course we are. Eh...?
-
FREDAG
- Stress/panik när jag inser att bensinen är så gott som slut när jag är på väg med barnen till skolan. Måste tanka! Jag hoppas på att jag har åtminstone fem dollar kvar på kortet och tankar för så mycket; nu hinner jag i alla fall köra barnen till skolan och hem innan jag måste tanka igen.
- Gick till banken och satte in veckans lön. 163 dollar var den på, när jag kom ut och kollade kvittot hade jag 163 dollar och 59 cent på kontot. Det var på håret med tankningen alltså. (Här i USA så kan man fortfarande handla med kortet även fast man inte har tillräckligt med pengar, men det är en avgift på 34 dollar om man gör det.) Så hade jag tankat några centiliter till så hade det kostat mig 300 spänn. Tur!
- Au pair möte hemma hos Thalita från Brasilien. Jättetrevligt. Satt mest och pratade om ditt och datt med de andra au pairerna. Fick veta att vi kommer få ännu en löneförhöjning i sommar. Då blir det 195 dollar varje vecka istället för $176. Pratade också om den kommande Kanada-resan. I april ska vårt lilla cluster åka båt upp till Kanada och spendera natten där; ska bli skitkul.
-

-

- På kvällen blev det middag i U-village och sen improv med Fanny, Sara, Madde, Erik och nya norskan Linda. Ett riktigt skandinaviskt gäng. Det var jag som hade bilen vilket betyder att var det min tur att åka runt halva Seattle för att hämta och lämna folk. Kom hem vid två-tiden (efter att ha åkte fel på motorvägen i tjugo minuter) och stupade i säng.

-

LÖRDAG

- Vaknade upp till ett tomt hus vid tolv på dagen. Solen sken och jag hade absolut ingenting att göra. Skickade sms till Madde och fick veta att hon och Louisa var på väg Downtown så det var bara att klä på sig och ta bussen ner.

- Mötte upp dem vid vattnet vid Pike Place Market. Har aldrig varit där förrut, snacka om utomlandskänsla man fick när man gick där på torget. Solen sken, det var massvis med folk, doften av färsk frukt och nybakat bröd låg ... i luften och i varje gathörn stod det musikanter och spelade. Jag ångrar så att jag inte tog nån bild. Här får ni en som jag hittade på google.

-

-
- Vi satt nere vid vattnet och bara njöt av solen och värmen. Tjejerna hade till och med köpt jordgubbar och blåbär som de satt och mumsa på.

-

-

- Sen blev det shopping på Nordstrom Rack. Jag hittade en stickad topp som var nedsatt från $78 till $25 och sen 60% rabatt på det. Tio dollar! Ibland så hittar man riktiga fynd.
- Klockan åtta bestämde vi träff igen för middag. Det blev thailändskt den här gången.
- Efterrätt blev en Oreos-milkshake på Johnny Rockets. (Jag har skrivit om den förrut, det är ett sånt där typiskt amerikanskt hamburgerställe med jukeboxar och 60-talsmusik.) Och mitt upp i alltihopa så ställer sig personalen på golvet och börjar dansa. Det var koreografi a lá Grease, skitsöta var dem haha. Än en gång ångrar jag att jag inte tog kort eller filmade.
- Sen blev det prat om utgång. Louisa ringde runt till ett par vakter i hopp om att vi skulle kunna komma in nånstans och efter många om och men bar det av till Navya Lounge. Ett indiskt/asiatiskt ställe som tjejerna tydligen varit på tidigare. Väldigt trevligt, fast kanske lite väl mycket Bollywood på slutet.
-

-

- Vid ett-tiden gick Madde och Travis (hennes dejt) hem och jag, Louisa och Damien (Louisas dejt) drog vidare. Det blev det omtalade Neighbours; en gayclub som inte serverar alkohol efter klockan två och därför släpper in folk under 21. Det var en riktig upplevelse måste jag säga, killar såg ut som tjejer, tjejer såg ut som killar, you didn't know what was going on. Men med Britney-remixer och dans så funkar allt; jag hade askul.

-

-

- Kom hem strax före fyra och bestämde mig för att ringa till Neggi. Vi pratade i telefon i säkert en timme; det var mycket att ta igen eftersom vi inte pratat på nästan två månader. Sen var det bara att stupa i säng.

-

SÖNDAG

- Det var meningen att jag skulle hänga med Madde, Louisa och Erik på svensk pannkaksfrukost men att gå upp klockan nio efter att ha somnat klockan fem kvällen innan (läs samma morgon) var ingen höjdare.

- Istället mötte jag upp dem runt tolv (efter en Starbucks-frukost) och då bar det av till IKEA (wohoo!). Det kändes nästan som att man var hemma när man gick runt där bland Billy-bokhyllor och Glimma-lampor.

-

-

- Klockan tre var det dags för årets Superbowl så då bänkade vi oss framför TV:n hemma hos Louisa. Det var Pittsburgh vs. Arizona och det kändes bäst att heja på Arizona eftersom det ligger närmast Seattle. Tyvärr så förlorade dem då Pittsburgh gjorde en touchdown näst sista minuten, men med svenskt godis och trevligt sällskap så var det fortfarande en riktigt rolig match.

-

-

Man var ganska trött sen när helgen var slut:

-

Om ni har orkat läsa ända ner hit så kan ni väl passa på att tala om hur eran helg har varit.

Mission #1

ps. Jag skrev det här inlägget igår, men pga internetproblem så har jag inte kunnat publicera det förrän nu.

-

Okej så jag kan inte direkt påstå att mission # 1 är avklarat, men det är i alla fall påbörjat.

-

Jag åkte skidor idag! Det gick väl så där. Eller... Det började dåligt, sen gick det bättre, sen gick det riktigt bra ett tag, och sen på slutet gick det piss-dåligt. Med mina första försök att åka skidor så kom jag ihåg varför jag gav upp den där gången för över tio år sen. Det är inte världens roligaste känsla att känna att man inte har kontroll över det man gör. (Den känslan är förmodligen en av de värsta jag nånsin upplevt/upplever/kommer uppleva. Jag hatar att inte veta vad jag håller på med.)

I alla fall... Efter ett par åk i den backen som inte ens är tillräckligt lång och brant för att få kallas barnbacken så lyckades jag äntligen få lite kontroll. Så jag blev uppgraderad till backen snäppet före barnbacken, wohoo! Där lyckades jag behålla någorlunda kontroll och åkte upp och ner kanske fyra, fem gånger innan det blev det dags för... *dramatisk ljudeffekt* den riktiga barnbacken. Och trott eller ej, jag lyckades ta mig ner därifrån också utan några större missöden. (Jag försöker att inte räkna med de gånger jag åkte rakt in i snödrivorna längs kanten och låg och sprattlade som en och annan höna. (Sprattlar hönor??).) Efter det här var det dags för lunch. (Alla de här åken gjorde jag med J som tog sig an jobbet att vara min lärare för dagen. Barnen blev alldeles för uttråkade av att åka med mig så P tog med sig dem upp i de blå backarna medan vi var kvar nere vid "the learning station".)

Till lunch bestämmer J och P att vi ska mötas upp vid deras favoritrestaurang här på Whistler som ligger uppe på berget och det var väl helt okej tycker jag. Jag och J sätter oss i liften som ska ta oss upp till "the lodge" där P och ungarna är. Och vi åker högre och högre upp. Högre och högre och högre och högre... När vi äntligen gick av var vi nästan halvvägs uppför berget - som är nästan 2000 meter högt! Men eftersom jag är som jag är så oroar jag mig inte särskilt mycket över hur jag ska ta mig ner. Jag njuter av min pizza-lunch och den varma chokladen och sen när det är dags att ta på sig skidorna igen så gör jag det också utan nån större ångest.

-

Det var nu problemen började (ni vet det där piss-dåliga jag nämnde i början av inlägget). Hur f*n hade de förväntat mig att jag ska ta mig ner i den där backen?! Den sluttade i typ 45 graders vinkel och det var folk ÖVERALLT. Men, men... jag försöker i alla fall. Och så här såg mönstret ut: Jag börjar åka, sakta, sakta, sakta. Efter tio meter blir det dags att svänga så jag försöker göra en sån där fin slalom-sväng som jag lyckats så bra med på förmiddagen. Förutom att nu är det så brant så jag kommer inte hela vägen runt och helt plötsligt är jag på väg rakt ner i full fart med noll kontroll whatsoever. Enda sättet att stanna är genom att slänga mig ner i snön; vilket jag också gör. Jag tumlar runt lite i snön, får massor av snö i ansiktet och stannar sen till slut med ena skidan tio meter upp i backen och den andra tio meter ner. Men det var bara att försöka igen! Sakta, sakta, sakta. Dags att svänga. Åh, nej, misslyckad sväng igen! Full fart framåt. Kullerbytta som resulterar i två skidor som är alldeles för långt ifrån varandra. Om och om igen! Ni kan ju tänka er att jag inte var på topp-humör när det här upprepats arton gånger.

Så i sann Åkerblom-anda... tog jag av mig skidorna... och gick ner för resten av backen! Jag är verkligen min mammas dotter. (Ett annat bevis på det kan ni se här.)

När jag väl kommer ner så är klockan strax före tre och vi hade bestämt att vi skulle träffas vid liften (som tack och lov skulle ta oss resten av vägen ner) vid halv fyra. Så jag sätter mig och sippar på en varm choklad resten av tiden. Aldrig i livet att jag skulle ge mig ut i backen igen idag!

-

Efter denna krävande dag var det hur skönt som helst att kunna gå hem och lägga sig i den varma utomhus-jacuzzin(!) som vi har här på "hotellet". Sen var vi bjudna på middag till ett par av familjens vänner men jag hoppade det och stannade hemma med grekisk take-out och True Blood på TV. (En TV-serie som är riktigt jäkla konstig btw.) Det var hur skönt som helst.

Min amerikanska julafton

Dagen började som sagt med en skype-dejt med släkten därhemma. Jag "ringde" när klockan var nästan halv nio här och då var de mitt uppe i sitt lilla julbord. Men de kom i omgångar och pratade med mig och jag fick bl.a. "träffa" mamma, storebror, Emma och Pernilla, Wilda, Maria, till och med Nella (hunden) kom och sa hej. De sa att det var lite konstigt att inte ha mig där, men att de ändå hade dukat en plats åt mig vid bordet (då blev jag lite rörd). Och Patrik sa att han skulle äta lite prinskorvar åt mig :D

Konstigt nog blev jag inte det minsta ledsen eller nedstämd över att inte kunna vara där, jag var bara jätteglad över att jag fick "vara med" den lilla kvarten jag fick. Det har jag Skype att tacka för. Ärligt talat tjejer, ni som kan; skaffa Skype! Det enda ni behöver är en mik och en webcam, sen skulle vi kunna sitta och ta en fika tillsammans precis som vanligt.

-

I alla fall. Tillbaka till min "amerikanska" julafton. Förutom att jag skajpade med stora tjocka släkten på morgonen så började dagen som vanligt. Både J och P jobbade så jag fixade med Jack och Claire's morgonrutiner och sen vid elva-tiden gick vi ut på tomten och fortsatte med vårt Snow-Fort som vi började med i förr går. Så här såg det ut:

-

-

Efter allt snöbyggande så var vi alla tre trötta, kalla och blöta, och då satt det riktigt fint med en jättegod varm foccacia till lunch. *mums* Efter maten tog vi det bara lugnt. Barnen satt och byggde med legoliknande saker och jag läste min inte-så-braiga-bok. Vid halv två-tiden kände Claire för att kolla på film, så hon och jag satte oss och kollade på Airbud medan Jack tog en liten tupplur, som enligt honom var en "power-nap", men som varade i över en timme.

-

Lite senare på kvällen (runt fyra, halv-fem kanske) tittade Candice förbi. Barnen blev alldeles till sig och pratade i munnen på varandra och ville tala om och visa henne precis allt som hon missat sen hon slutade. Det är tur att jag gillar Candice så mycket annars kanske jag hade blivit lite svartsjuk^^ Sen blev det fika med te och mina små hembakade chokladgodisar. Och Candice fick tillstånd att öppna sina julklappar idag istället för imorgon och så här såg det ut:

-

-

Sen gick jag och Candice ner på mitt rum för att slå in Jack och Claire's kameror. Och då har Candice kommit på den briljanta idén att vi ska inte bara ge dem kamerorna, utan vi ska också göra en utflykt med dem nån dag, där målet är att de själva ska få ta en massa bilder som vi sen ska sätta ihop till ett speciellt album åt dem. Hur bra är inte det?! :) Så vi fixade ett kort också där vi skrev lite mystiskt att vi ska ut på äventyr nån dag, och mer än så får ni inte veta. Och eftersom Candice inte kommer vara här imorgon så bestämde vi att Claire och Jack skulle få sina paket ikväll istället, och så här såg det ut:

-

-

Sen när Candice åkt hem blev det middag. Köttbullar, potatis och rödbetor blev min julaftons-mat; inte helt fel ute alltså. (Och ja, potatisen är rosa.) Till efterrätt blev det maple mousse som jag inte kan äta för det är typ femtioelva ägg i, så jag fick chokladglass istället. *mums*

-

-

Efter maten så var det nästan läggdags för barnen. (Vi äter mycket senare här än i Sverige. Normalt sett börjar vi äta nån gång mellan sju och halv åtta, men ikväll blev det ännu senare eftersom Candice stannade så länge.) Men jag ville visa Jack och Claire lite av vår traditionella "Kalle Ankas jul" så vi satte oss och tittade på Tomtens verkstad på youtube. Det var hur mysigt som helst och än en gång fick jag en liten släng av julkänslor.

-

-

Men innan barnen kunde gå och lägga sig var det två saker till som behövde göras. Det första var den traditionella högläsningen av The Night Before Christmas. Jack fick äran att läsa i år. Sen var det det allra viktigaste; mat till tomten och renarna. Det här med tomten är jättestort här (jag vet inte om det bara är i den här familjen, men jag skulle nästan gissa att det är så här i hela USA) och jag är jätteförvånad att till och med Jack fortfarande tror på tomten. J och P är till och med så noga att när de slår in paketen från Jultomten så använder de ett helt annat presentpapper än till de andra paketen. (Om de använde samma som nåt annat paket så skulle de ju märka att de inte var från tomten.) Alltså det är så stort här att jag vågar typ inte öppna munnen när tomten kommer på tal ifall jag skulle råka försäga mig. It's really crazy. Men ganska gulligt ändå.

-

-

Så så var min julafton. Hur var er?

Gårdagen -> dan före dopparedan

Jag hann/orkade inte skriva om min dag igår för jag kom hem så sent, men det känns ändå som att det hände lite grejer igår som jag vill dela med mig av.
-
Pannkakslunchen:
Först blev det pannkakor till lunch (det har jag ju redan berättat om). Jag gjorde pannkakor för första gången i hela mitt liv och förutom den allra första som mer såg ut som scrambled eggs än en pannkaka så blev de ganska fina. Små, men fina. Sen att barnen tyckte jag var helkonstig som föreslog pannkakor till lunch brydde jag mig inte så mycket om - det är tydligen mer av en frukostgrej här i USA.
-
Pulka-åkningen:
Sen efter lunch ringde grannen och frågade om Jack och Claire ville följa med och åka pulka. Självklart ville dem det! Och jag som ändå behövde gå ner till banken bestämde mig för att också hänga på. Snacka om att det gick fort i backen! Nu när snön har legat i några dagar så är det ju näst intill isbana överallt (Janine (grannen) halkade till och med på vägen och slog i handleden - livsfarligt!), men i pulkabacken blev det hur bra som helst.
-
Farföräldrarna:
När vi kom hem efter allt pulkaåkande hade J's föräldrar dykt upp. Det var meningen att de skulle komma idag (på julafton) men de åkte tidigare i hopp om att missa snöovädret. JP (farfar) välkomnade mig med en stooooor kram och är hur gullig som helst. J (farmor i det här fallet, inte pappa) är också jättesnäll och vi satt och fikade en stund igår.
-
Inga pengar till bussen/var är bussen?/främlingar/biltur Downtown-äventyret:
Sen bestämde Candice och jag att vi skulle träffas downtown så jag kunde handla det sista till Jack och Claire. Eftersom J's föräldrar var här kunde jag åka lite tidigare istället för att behöva vänta tills J och P kom hem. Or so I thought...
Historien lyder: Jag skulle ta bussen som gick halv sex härifrån för att sen träffa Candice utanför Macy's klockan sex. Men när jag kommer ner till hållplatsen inser jag att Shit! Jag har inga pengar till bussen! (för att kunna åka buss här måste man antingen ha busskort eller betala med jämna pengar). Så jag fick springa tillbaka till huset, rusa upp till Jack och be honom om 2 dollar (jag kunde inte gärna fråga farföräldrarna efter pengar - jag hade bara känt dem i en timme. Så ja, jag raidade tio-åringens veckopeng - i'm not proud of it. Men jag erbjöd honom faktiskt en dollar extra som tack för hjälpen så han tjänade i alla fall på det.)
Anywho, när jag kommer tillbaka till busshållplatsen så har jag ingen aning om om jag missat bussen eller inte. (Här måste man räkna med att bussen kan komma plus/minus fem minuter av det som står i tidtabellen. Plus att när vägarna ser ut som de gör nu säger dem att man inte kan räkna med busstiderna överhuvudtaget.) Jag var tillbaka kl 17.36, exakt den tiden då bussen skulle gå, så jag sätter mig och väntar och hoppas på att den är försenad. Efter ett par minuter kommer det en till tjej som också ställer sig och väntar på bussen. Vi står där båda två, sida vid sida i kylan, medan minuterna tickar förbi. Helt plötsligt stannar det en bil på andra sidan gatan, en kille vevar ner rutan och frågar om vi vill ha skjuts downtown för han är ändå på väg åt det hållet. Ehh...? (Vid det här laget hade jag väntat på bussen ett bra tag och det började bli ganska kallt.) Men eftersom min mamma har lärt mig att man inte ska hoppa in i främmande killars bilar så stod jag emot frestelsen och sa snällt Ehm, I think I'm good. But thanks. och tjejen brevid mig mumlade nåt liknande. Efter det här var det precis som om isen var bruten mellan oss och vi börjar prata, hon berättade att hon heter Kyra och bor ett par kvarter bort, m.m. Men hur skulle vi lösa det här? Finns det nåt ställe man kan ringa och kolla om bussarna går? Ingen aning. Till slut bestämde vi oss för att gå tillbaka upp till mig, kolla internet om bussarna går, och gör de inte det så skulle jag kolla om jag kunde låna bilen och köra downtown.
Sagt och gjort. Vi går tillbaka och kollar internet, och bussen går(!) - men inte förbi vår busshållplats. På grund av att vägarna blivit så dåliga med all snö och is så börjar inte bussen gå förrän vid Dravus Street, som egentligen inte ligger så långt bort, men det skulle tagit typ tjugo minuter att gå och vi var redan försenade. Vid det här laget har klockan hunnit bli halv sju och P har kommit hem, så hon föreslår (lite motvilligt tror jag) att jag tar bilen ner. So off we go, två tjejer som känt varandra mindre än en halvtimme, ut på de snöiga vägarna och in mot stan.
-
Shopping:
När jag väl mötte Candice downtown så var klockan nästan sju och vi var båda vrålhungriga. Så det första vi gjorde var att leda reda på en foodcourt och slänga i oss en massa mat (jag åt självklart donken-mat, vad annars ska man äta när man är i stan?). Efter kanske en timmes tittande i massa ointressanta affärer bestämmer vi oss för att åka till ett shoppingcenter i Bellevue Square istället. Nu runt jul så har affärerna öppet enda till elva så vi hade gott om tid på oss. Hur det gick där vet ni redan, och vid elva-tiden var det dags att dra sig hemåt.
-
Vilse i Seattle:
Första gången jag är ute och kör på egen hand (bortsett från fram och tillbaka till barnens skola) så är det självklart att jag åker vilse. Helt ärligt så förväntade jag mig inte så mycket annat. Till och med när jag satt och lyssnade på Candice's förklaring till hur jag skulle ta mig hem så hörde jag en röst i bakhuvudet som sa det spelar ingen roll vad hon säger, du kommer åka fel ändå. Och visst gjorde jag det. Nästan det allra första jag gjorde var att ta fel avfart på motorvägen. Men efter att ha åkt ut i världens villaområde så insåg jag att det bara var att vända om och åka tillbaka. Väl uppe på motorvägen igen så lyckades jag ta mig in till stan utan några större problem, men självklart var det inte slut där. Jag svängde fel på ett ställe till och irrade runt downtown ett tag, men tack vare Seattle's Space Needle lyckades jag hitta hem till slut. Klockan tio över tolv var jag äntligen hemma igen. Jag tog en snabb kopp te, pratade lite med storasyster som satt och drack julmorgons-kaffe och sen gick jag och lade mig!
-
Det här blev ett jäkla långt inlägg och jag är imponerad om ni orkat läsa ända hit. Men som jag sa; det hände mycket igår. Det har hänt en hel del idag också och om jag har tid/ork senare kommer jag uppdatera om det också. (Känns nästan som att jag måste skriva om hur min dag har varit, det är ju trots allt julafton.)

Jag överlevde min första dag!

Det här skrev jag igår kväll innan jag gick och lade mig.
-
Nu sitter jag inne på mitt nya rum och har precis sagt god natt till min lilla familj. Än en gång är jag hur trött som helst, jag tycker det är på tiden att min jet-lag lägger sig. (I och för sig har jag precis lagt på tre timmar på den men ändå - det är jobbigt att gå runt och vara trött hela tiden.)
När jag väl kom fram igår så kom J och mötte mig vid bagageutlämningen. Det tog kanske 25 minuter att ta sig hem från flygplatsen och vi satt och småpratade hela vägen. Barnen låg och sov när vi kom hem (haha, jag har redan börjat kalla det hem) men P kom ner och hälsade och gav mig en snabb husesyn. Sen blev det inte mycket mer än så; jag var jättetrött och de skulle upp och jobba idag, så vi sa god natt och gick och lade oss.
-
Vid halv åtta vaknade jag och hörde röster på övervåningen (jag sover på undervåningen, typ källaren men ändå inte – kan förklara mer om huset sen). Det var Candice (deras gamla au pair – hon jobbar sin sista dag på måndag) och barnen som gjorde sig redo för att gå till skolan. Jag ville verkligen gå upp till dem och säga hej men jag var så trött att jag somnade om och vaknade inte igen förrän vid halv tio. J jobbade hemifrån idag så han visade mig hur köket fungerade och jag åt lite frukost. Sen frågade Candice om jag ville följa med henne till ”the mall” och självklart ville jag det. Vi tog bilen och åkte - nånstans (har inte hunnit lära mig alla namn och platser än) och hon köpte lite smycken som hon ska ha till bröllopet. Sen tog vi en macka på Subway och hon berättade lite mer om familjen och sina erfarenheter och gav lite råd etc. Sen åkte vi hem igen och då var klockan kanske halv två, vi skulle hämta barnen i skolan klockan tre, så jag tog mig tid att packa upp alla mina grejer. (Jag förstår inte att jag kunnat ta med mig så mkt saker! Jag kommer bli tvungen att slänga hälften innan jag åker hem igen.)
-
Jag erkänner att jag var lite nervös över att träffa barnen. Vad ska de säga? Vad ska jag säga? Kommer de tycka om mig? Därför var det jätteskönt att ha Candice där som kunde ta hand om allt medan jag mest satt och observerade. Jag hade inget att oroa mig över, Jack och Claire är hur söta som helst och jag tror vi kommer komma jättebra överens. Det märks att Claire är uppspelt över att ha en till ”familjemedlem” i huset, så hon springer runt och visar mig saker – hon har redan lärt mig att spela en låt på pianot. Jack tar det lite mera coolt och tycker typ inte att det är nåt speciellt, men jag tror han blev lite glad när jag gick med på att boxas mot honom med deras Wii-spel. (Det var en riktig work-out kan jag tala om, kommer ha jätteträningsvärk i armarna imorgon.)
Sen nu på kvällen så åt vi middag hela familjen, Candice hade sin sista ”dress-fitting” ikväll så hon åkte redan vid fem, och efter det tittade vi på slutet av Harry Potter and the Chamber of Secrets. Allt som allt har det varit en jättebra dag, jag känner mig jättevälkommen och jag ser fram emot allt vad framtiden har att erbjuda. :D
-
Här har ni lite fler bullet points. Jag gillar verkligen mina nya listor, med dem kan jag berätta småsaker för er utan att behöva hålla på och skriva värsta historierna bakom. Så god natt och Enjoy!
- Imorgon är det Saint Nicholas day.
- Jag pratade med min ”community counselor” idag och hon berättade lite om allt som händer här i området. Om cirka två veckor kommer hon komma hit och ha en liten ”evaluation” med mig och familjen.
- För de som förstår kan jag berätta att den så kallade au pair-dansen slutade med en kram.
- Jag kommer bli tvungen att skaffa ett amerikanskt körkort.
- J sa att så fort jag säger till så fixar vi internet till min dator, så förhoppningsvis kan jag publicera de här ”små” inläggen snart.
-
OBS. P = mamman, J = pappan, Jack = 9 år och Claire = 6 år.

Skrivet på flyget till Seattle

4:e december 2008 kl. 19.28 (Seattle-tid) - kl. 03.28 (svensk tid)

-

Nu sitter jag på planet och flyger nånstans över Amerikas kontinent. Jag är hur trött som helst men kände att jag vill skriva av mig lite innan jag försöker sova. (Jag vet inte när jag kommer få chansen att skriva igen – kommer förmodligen ha fullt upp de kommande dagarna.) Vi har hunnit flyga i snart två timmar (tror jag) och det är över tre timmar kvar innan vi landar i Seattle. Det är helt molnfritt utanför fönstret så lite då och då ser man ett hav av ljus när vi åker över nån stor amerikansk stad.

-
Jag kanske också borde berätta att vi är cirka en och en halv timme försenade. Planet hade ”electrical problems” innan vi lyfte så det tog ett tag innan vi kom iväg. Som tur är hade vi redan fått gå på planet när de kom på det så jag kunde läsa bort det mesta av dötiden. Min mexikanska kamrat sitter typ sju rader framför mig så henne har jag inte sett sen vi gick på. Jag har i och för sig en tom plats bredvid mig som hon skulle kunna ta, men jag orkar inte anstränga mig med hennes hackiga engelska sex timmar i sträck (jag använder den som en nacho-chair istället.) ;)

-
Förresten tjejer, hur går det med Twilight? (Den här frågan är riktad till både mina flickor hemma och Mirre och Angelica som också borde kommit en bit vid det här laget.) Jag kommer förmodligen läsa ut tvåan här på flyget – om jag inte somnar efter det här vill säga.

-
Nu undrar ni kanske om jag är jättenervös där jag sitter och ska möta min nya host-familj om bara ett par timmar. Och svaret är nej, det är jag inte. Inte alls. Konstigt va? Men faktum är att det känns som om jag redan känner dem, och ”I can’t wait” att få träffa dem (det är lika bra att ni vänjer er vid svengelskan för den lär bara bli värre.) Eller så ör jag inte nervös för att jag är alldeles för utmattad för att orka känna några andra känslor än trötthet; det har varit ett par hektiska dagar i NY.

-

Så hur kändes det att säga hej då till alla i New York idag? Alltså, jag kan ju inte påstå att det var den tårdrypande scen som Sandee (vår ”lärare”) sa att det skulle bli, men lite ledsen blev jag. Mina svenska kompisar stannar allihopa på östkusten så det är nog inte särskilt stor chans att vi ser varandra igen. (Om vi inte tar och åker på semester ihop eller nåt, vilket inte skulle vara helt fel.) Ni ska veta att dörrarna alltid står öppna i Seattle, så om ni nån gång känner för att komma bort från familjen ett tag så är det bara att hoppa på flyget och komma hit.

-
Är det nu jag borde berätta om utflykten till New York igår? Jag kan fortfarande inte lägga upp några bilder så det får bli i ett separat inlägg. New York… Ja vad ska man säga. Det var precis så som man fått höra att det skulle vara och lite till. Så fort vi kom in i staden (Harlem var första området vi åkte igenom) så var kameran uppe konstant. Jag har bilder på allt från suddiga skyskrapor till gula taxibilar och brandstegar. Vårt första stopp var vid en liten plats vid vattnet där man kunde se ut till Frihetsgudinnan och New Jersey. Jag försökte ta en bild av Lady Liberty men man ser bara att det är nåt suddigt grå-grönt långt där borta i vattnet. Sen åkte vi förbi Yankee Stadium, Ground Zero (där World Trade Center stod), the Met, den lilla parken där Miranda och Steve gifte sig i Sex and the City (det säger inte mig så mycket men jag tror SATC-fans förstår), the Empire State Building, ja listan kan hålla på hur länge som helst.

Sen var det äntligen dags att gå av vid Times Square. Och… Ingen av bilderna jag tagit kan nånsin mäta sig med det man ser när man står där; på gatan klockan nio på kvällen, mitt bland tusentals människor och det är lika ljust som om klockan var ett på dagen. Det var helt galet! Jag kände mig som Hiro när han först kom till New York i första Heroes-säsongen. ”I’m here!!!!!!!”

Men den riktiga höjdpunkten var ändå när vi fick åka upp i ”The Top of the Rock” vid Rockefeller Center. In i hissen och upp, upp, upp åkte den. På 67:e våningen fick vi gå av. Jag kan säga att det här var första och enda gången jag nånsin fått lock för öronen av att åka hiss. Och inte bara det, det var glastak i hissen så man kunde se hela vägen upp till toppen när man åkte. Jag försökte ta en bild av det men jag tror inte det går att förstå om man inte varit där. Crazy. Att gå ut ur hissen sen då… Första gången man tittar ut genom ett fönster… Alltså… Den känslan går inte att beskriva i ord. Det är så sjukt maffigt! Jag blev alldeles mållös. Det är jag fortfarande. Ni får göra ert bästa med bilderna jag tagit, men de går verkligen inte att jämföra med hur det var där uppe i verkligheten. *skakar på huvudet* Mållös. Alldeles mållös.

-
Nu har det här inlägget blivit jättelångt och jag ger er en eloge om ni orkat läsa så här långt. Ni får kommentera om det är nåt ni vill (eller kanske inte vill) veta mer om. Om jag orkar ska jag försöka berätta mer om allt vi gått igenom de här dagarna på orientation, men det får bli en annan gång. Nu ska jag ta och stänga av datorn för batterierna håller på att ta slut. Nästa gång jag skriver kommer jag vara i Seattle, iiiiiih! :D

Första riktiga dagen i USA

Jaha, nu var det alltså dags. Dags för den stora uppdateringen. Uppdateringen som är skriven "live". Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det har varit väldigt mycket nytt idag. Förutom ny stad, nytt land och nytt språk, så har det varit massa nya människor och massor (och då menar jag MASSOR) av ny information. Men jag kan ju börja med the basic:

-

Klockan är nu 23.01 New York-time (05.00 Sverige-tid). Jag sitter i sängen på hotellrummet och försöker att hålla mig tillräckligt vaken för att skriva det här inlägget. JET-lagen kändes verkligen idag. Nakita ringde tidigare (vid elva-tiden hemma) och frågade oroligt om hon väckte mig. Nja, inte direkt. Då var klockan fem här och vi hade en kort rast från eftermiddagens föreläsning.

-

På tal om föreläsningarna så har vi världens mest underbara "talare". Hon är hur skön som helst och om alla amerikaner är som henne kommer jag att älska det här. Det är hon som sitter och proppar oss så fulla av information att vi nästan spricker. Vi har till exempel fått höra upprepade gånger hur mycket amerikaner ÄLSKAR att prata. De pratar och pratar och pratar och pratar och när de slutat prata, så pratar de lite till. Så om en au pair kommer till en familj och hon är tyst och blyg då blir de genast oroliga och tror att hon inte gillar dem. Det är en grej jag kommer få jobba på. Men eftersom jag har ett år på mig är jag inte särskilt orolig. Ni kommer inte känna igen mig sen när kommer hem. Jag kommer ha förvandlats till Negar. :P (Haha, du vet att jag älskar dig.)

-

Efter middagen ikväll så stack vi till "The Mall" som ligger bara ett par minuter från hotellet. Där var första gången jag fick den här känslan att "Shit, jag är här. Jag är verkligen här. På riktigt". Fram tills dess har jag mest följt med strömmen och lyssnat på föreläsningarna och inte tänkt på så mycket annat, men då... När man stod där i det stora, stora shoppingcentret (som egentligen var ganska litet enligt USA-standard), med jul-pyntning överallt och Macy's på ena sidan och Victoria's Secret på andra... Det var en känsla jag inte kommer glömma på ett bra tag. Och jag förhoppningsvis kommer känslan tillbaka igen imorgon kväll då vi ska åka in till Manhattan och sightseea. Ska bli sååå kul att äntligen få se det "riktiga" New York. Än så länge har jag ju bara sett flygplatsen. Tyvärr kommer vi inte få nån tid över för shopping så mission # 4 är ute ur bilden för tillfället. Inte för att det spelar nån roll, hade inte fått plats med nåt mer i resväskan ändå.

-

Sa jag att jag hade 2 kilos övervikt när jag checkade in på Arlanda? Jo, och på flygbolaget vi reste med hade de speciella regler så där betalade man inte per kilo utan hade man övervikt så var man tvungen att köpa en till resväska att lägga det "överviktiga" i och sen betala en klumpsumma på 120 Euro(!). Som tur är så var hon som hjälpte mig jättesnäll och hon sa att det kändes lite väl mycket att behöva betala 1200kr för bara två kilo extra. Och eftersom Sofie bara hade 38kg i sin väska så tyckte hon att det kompenserade det jag hade i min. Ergo, jag slapp betala överhuvudtaget! Tag för det Sofie. :) Nu börjar jag dock bli lite orolig över flyget till Seattle, tänk om det kostar så mycket för övervikt här också(?!), jag som nyss upptäckte att jag bara har 400kr kvar på kontot (Jäkla kamera!).

-

Alltså jag kan verkligen inte hushålla med pengar. Det är sjukt vad dålig jag är på det. Jag funderar på att arrangera med familjen så att jag bara får hälften av min lön i handen och att resten sätts in på ett sparkonto så jag har lite pengar kvar när året är slut. För känner jag mig själv rätt så kommer jag inte ha ett öre kvar sen när det är dags för min trettonde månad här i USA. Då vill jag ju ut och resa och då kan det vara bra att ha lite (eller ganska mycket) extra så man har råd att leva lite.

-

-

Nu börjar jag bli så där trött igen så jag kör med mina bullet points igen (även känt som Carros klassiska listor) innan jag går och lägger mig.

-

- Det finns tjejer här som knappt förstår engelska. Jag förstår inte hur de ska klara sig hos sina familjer.

- Vi fick veta lite om SBS (Shaken-Baby-Syndrome), det var riktigt obehagligt.

- Både Angelica och Mirre läser/ska läsa Twilight.

- Fick min första random komplimang av en främling idag. Gissa vad han sa? "Are those Reebok? Very nice!" Så tack för den tjejer. :D

- Vi är 81 au pairer här just nu, varav nästan hälften är tyskar eller brasilianare.

- Tydligen är det JÄTTEintressant att vara au pair här i USA. Så om man nämner det i en konversation ska man vara beredd på att få hundraelva frågor efter det. (Jag återkommer senare när jag vet om det stämmer eller inte)

-

Nu är det verkligen dags för mig att sova. Klockan har hunnit bli tio över tolv här (tio över sex hemma i Sverige) och jag ska upp klockan sju imorgon bitti. Ska försöka skriva lite imorgon också, men orkar jag inte det så får ni vänta på min rapport från New York sightseeingen. Puss for now!

"Det ska inte vara nån fara"

Det var meningen att jag skulle träffa K och N ikväll. Vi skulle hem till N och "hänga" för ingen av oss har särskilt mycket till liv just nu och då tänkte vi att då kan vi lika gärna "inte leva" tillsammans. Men jag ångrade mig i sista sekunden. Jag kände att jag hellre stannade hemma och tog hand min sjuka mamma. Hon har mått dåligt i flera dagar nu så jag har försökt vara lite extra snäll; kokar te åt henne, tar hand om disken, lagar mat etc. etc. (Egentligen är det ganska illa att det krävs att nån ska behöva bli sjuk för att man ska börja visa lite omtanke)

Anyway. Nu ikväll började hon få ont i örat. Hittills har hon bara gått runt och hostat och haft (jätte-)ont i halsen - jag har varit övertygad om att hon har haft halsfluss. Men nu var det örat, och det blev värre och värre och värre. Till slut kunde hon knappt stå rakt för att det gjorde så ont. Det är hemskt att se nån gå runt och må dåligt utan att kunna göra nånting. Och vid tio-tiden så small det. Bokstavligt talat (för henne i alla fall). Hon sa att det lät som om nånting gick sönder i hennes öra, och efter det började det blöda. Blöda ur örat. Det kanske bara är jag som har tittat för mycket på TV men när det börjar rinna blod ur nåns öra känns det inte som nånting man bara rycker på axlarna åt.

Så jag rusar runt i lägenheten som en vild höna och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. (Såna här saker ligger inte riktigt inom mitt expertområde.) Mamma går mest runt och ser ut ha ont. Jag tror hon blev mer nervös än vad hon visade för rätt vad det var började hon skämta om att det kanske är hennes hjärna det har gått hål på som nu läcker ur hennes öra. Hahaha - Inte!! Som om jag inte var tillräckligt hispig redan.

Hur som helst gör vi oss redo för att åka iväg till sjukhuset. Vi går ut till bilen och självklart bestämmer den sig för att nej-nej, vi ska inte alls åka nånstans ikväll vi ska stå här och låta det rinna blod ur min mammas öra hela kvällen. Förbannade bil-j*vel!! Då blir det till att ringa storasyster istället (tack och lov att hon finns) och hon kommer på den briljanta idén att man kanske skulle ringa till sjukvårdsrådgivningen först och fråga dem vad man ska göra. Det kanske bara är en spräckt trumhinna och då är det inte alls så allvarligt att man behöver åka akut till sjukhuset. Sagt och gjort. Jag ringer, och vad säger dem om inte precis det. "Det låter som om hon har gått och haft öroninflammation och nu har trummhinnan spruckit. Proppa i henne en massa alvedon så hon kan sova i natt så går ni till vårdcentralen imorgon. Det ska inte vara nån fara." Tur var väl det. Nu slapp vi åka till sjukhuset och sitta där och vänta i flera timmar.

Men...

"Det ska inte vara nån fara" Ska inte. Borde inte? Oftast... Både mamma och syster nöjde sig med det här svaret och jag vet att jag också borde det. (Borde - där kom det där ordet igen.) Men det är nånting som gör att jag fortfarande sitter här, klockan två på morgonen, och lyssnar till min mammas sovande andetag. Lyssnar lyhört efter varje rasslande host och harkling. Så fort det blir tyst spänns varenda nerv i min kropp. En tanke slår mig. "Är det så här det känns att vara mamma?" Att ständigt vara på helspänn och vänta på att nåt hemskt ska hända. Ett konstant oroande över sitt barn. Kanske. I mitt fall tror jag det handlar om nånting annat. I mitt fall tror jag det handlar om en rädsla att än en gång få känna det ingen ska behöva känna. Att än en gång tvingas uppleva det ingen ska behöva uppleva. Att historien som hände för nästan åtta år sedan ska upprepa sig.

Egentligen så vet jag att det här bara är min paranoida hjärna som talar och imorgon kommer jag läsa det här och tänka "oj, vad dramatisk man kan vara". Min mamma har öroninflammation och jag går runt och pratar som om hon kommer försvinna för alltid. Men faktum är att den här rädslan finns hos mig hela tiden. Rädslan att förlora de jag älskar. Och jag tror aldrig den kommer försvinna. Den föddes den dagen min pappa dog och den kommer finnas med mig tills den dag jag själv dör. Det är en känsla de flesta tvingas uppleva nån gång under sitt liv och det enda man kan göra är att hoppas att den dröjer så länge som möjligt. För när den väl dyker upp kommer den aldrig försvinna.

Min första "läxa" på komvux

Jag vet att det kanske inte är världens roligaste att läsa men jag har ändå bestämt mig för att publicera mina skoluppgifter i min lilla blogg. (Kanske gör ett undantag med matteuppgifterna :P ) Och min allra första "hemläxa" var att göra upp en studieplanering över de kommande veckorna och prata lite om mina framtida mål och varför jag valt att läsa på distans och vad man ska göra för att klara distansstudier etc etc.

So here it is:

Studieförberedelser
Mina framtida mål (kortsiktigt och långsiktigt)
Jag har under hela min gymnasietid sagt att jag inte ska börja plugga direkt efter studenten, och anledningen till det har helt enkelt varit för att jag inte vetat vad jag vill göra i framtiden. Nu har det gått snart ett år och jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill, men jag vet att när jag en dag tagit reda på det så vill jag kunna välja den utbildning som passar mig bäst utan att behöva oroa mig för ofullständiga betyg.
Anledningen till att jag måste läsa på komvux överhuvudtaget är för att jag inte har grundläggande behörighet för högskolestudier; jag har inte Godkänt i 90 % av mina gymnasieämnen. Tekniskt sett så behöver jag bara få Godkänt i 300 poäng till för att bli behörig, men nu när jag har fått en chans att höja mina betyg så ska jag göra det så gott jag kan. Alltså satsar jag på minst Väl Godkänt, förhoppningsvis Mycket Väl Godkänt, i alla ämnen jag kommer läsa på komvux.

Att läsa på distans (fördelar och nackdelar)
När jag först började fundera på att gå på komvux så valde jag bort att läsa på distans. Jag var osäker på om jag hade disciplinen att klara av att läsa ett ämne själv som jag hade haft såna svårigheter med tidigare. Men när jag sökte in så var distansstudier det enda alternativet där jag kunde börja studera på en gång så jag bestämde mig för att försöka.
Fördelen med att läsa på distans är att man har mycket mer frihet än normalt. Man kan bestämma själv när och var man vill studera, och man kan själv lägga upp ett eget schema som man trivs med. Men som alltid så kommer frihet med ett visst ansvar och man måste nu själv se till att man håller sig till planen och inte kommer efter i studierna. Jag tror distansstudier är ett bra sätt att lära sig ta ansvar och fixa saker själv. Nu kan man inte längre gå och fråga sin lärare vid minsta lilla problem, istället får man lära sig att arbeta runt det och ta hjälp av andra informationskällor, (man kanske till och med lyckas lösa problemet på egen hand utan att ta hjälp av någon/något).
Allt som allt tror jag det kommer bli en bra erfarenhet att läsa på distans, och även om det inte var mitt förstahandsval så tror jag att det kommer gå bra.

Schema (flexibelt)
Inlämningsdatum: Matematik E – 4:e april, 18:e april, Svenska C – 2:a maj, 16:e maj
Jag vill inte sätta fasta tider på mina lektioner/studietimmar för jag är inte säker på att jag kommer kunna hålla dem. Jag håller på att ta körkort just nu och även om jag för tillfället bara kör två förmiddagar i veckan så kan det komma att ändras både till det bättre och till det sämre. Jag har också ett nytt jobb på gång och som alltid så är allting lite osäkert i början och det kan ta ett par veckor innan jag kommer in i det ordentligt. Mitt mål just nu är att hålla mig till schemat så mycket som möjligt, och kan jag inte det så ska jag ändå se till att läsa minst tolv timmar i veckan.

Ergonomi
Att läsa på distans innebär att man kommer att tillbringa en hel del tid framför datorn och då kanske det är läge att börja tänka på hur man ska sitta för att kroppen ska må som bäst. Det tär precis lika mycket på kroppen och musklerna om man sitter i en och samma ställning flera timmar i rad, som det gör för en som utför ett fysiskt tungt, ensidigt arbete. Bara en sån liten sak som stolen du sitter på kan avgöra om du kommer orka jobba i 30 minuter eller i tre timmar och 30 minuter. (Det här är ännu en fördel med att läsa på distans; man tvingas inte längre sitta på den hårda trästolen vid den låga bänken som skolan valt ut åt en, istället kan man själv välja ett passande ställe med en bra sittplats, där man trivs och kan arbeta i lugn och ro.)
Ett bra ställe att sitta på är en plats där du har en stol som ger dig ordentligt med stöd i svanken så att du får en avslappnad hållning i axlarna. I och med det får du genast en bättre hållning och slipper oroa dig för onödig värk i rygg/nackmusklerna Sen att stolen och skrivbordet har bra höjd i förhållande till varandra är också viktigt; du ska kunna sitta med armarna i 90º. Du bör även se till att fötterna når ner till golvet, för även om man inte använder dem särskilt mycket när man sitter vid ett skrivbord så hjälper de till att ge stöd åt resten av kroppen. Självklart blir man alltid lite stel efter att ha suttit på en och samma plats en lång tid, då är det bara att ta en kort rast; gå runt och sträck på er eller ta en nypa frisk luft. Det är allt som behövs för att man ska få förnyad energi.
Ljuset är också bra att tänka på när man vet att man ska sitta och läsa eller skriva en längre tid. Sitter man i ett rum med dunkelt ljus så känner man ganska snart att det börjar bli tungt att läsa och ögonen börjar kännas trötta. När man sitter vid en dator är det speciellt viktigt att det är ljust i rummet, annars kan det starka ljuset från skärmen irritera ögonen och orsaka huvudvärk. Men man måste ändå vara försiktig med ljuset eftersom man inte vill ha en massa reflektioner i skärmen som ligger och stör. Det samma gäller när man sitter och skriver vid ett skrivbord, då vill man inte ha en massa skuggor från lampan som irriterar.

Det här med ergonomi och arbetsmiljö är jätteviktigt om man vill få ut mesta möjliga av en arbetssituation, oavsett om man arbetar på ett kontor på ett stort företag eller om man, som nu, ska sitta hemma och studera på egen hand. Att hitta en skön ställning med bra belysning kommer hjälpa en otroligt mycket på vägen och jag kommer definitivt anstränga mig för att få det så bekvämt som möjligt.