Melankoliska positiva känslor

Ligger här i sängen med datorn i knät och lyssnar på old-school-Britney-Spears-låtar. Har nyss haft två helt underbara kvällar och känner mig alldeles uppfylld av känslor. Känslor som ändå inte riktigt kommer överens.

-

Det känns som att jag är på väg in i en ny fas i livet, emotionellt menar jag. För första gången på väldigt länge känns det som att jag ser ljuset på horisonten. Att livet kanske inte är så dåligt ändå och att jag inte är så dålig. Och det är inte för att nånting speciellt konkret har hänt, det har enbart med mig själv och mina tankar och min inställning till livet att göra. (Det låter ego jag vet, men så är det.) Jag tror att enda sen jag kom hem från Seattle har jag börjat nån sorts ofrivillig "soul-searching" som nu faktiskt börjar ge resultat. Jag känner mig säkrare i mig själv än jag någonsin gjort tidigare och jag har äntligen börjat inse vad det är för sorts människa jag vill vara.

-

Men trots det så är det fortfarande nånting som gör att jag inte kan känna mig helt lycklig. Det finns fortfarande nånting grått som ligger och spökar inne i hjärtat och jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Är det mamma? Är det min suddiga framtid? Är det han som inte får nämnas vid namn? Är det alla andras struliga liv som jag så gärna vill hjälpa till att fixa? Eller är det kanske en kombination av allihop? Jag tippar på det sista.

-

Men till skillnad från de senaste månaderna så känner jag mig ändå hoppfull. För som jag och min käre vän K kom fram till för inte så länge sen; man kan inte hjälpa någon annan innan man hjälpt sig själv. Och just nu "hjälper jag mig själv" mer och mer för varje dag som går och det har gett mig hopp och tro på livet igen.

-

Det känns konstigt att att vara glad och lycklig när inte mamma finns här att dela glädjen med mig...

En lite halv-deppig hälsning från SB

Sitter här i Kalifornien och huttrar. Jag vet, jag är lika förvånade som ni, jag trodde också att Santa Barbara skulle vara ett varmt ställe. Men icke sa nicke, det har varit cirkus 20-22 grader de här dagarna och så fort solen går ner är det långbyxor och tjocktröja som gäller. Brr... Fast jag antar att det är lika bra att jag vänjer mig, ryktet säger att det är ännu kallare därhemma. (Och i Seattle har det tydligen varit värme-rekord med över 40 grader. Nej, nej, jag är inte bitter.)
-
Så hur har jag det här borta? Helt ärligt så vet jag inte riktigt. Det känns som att jag är i limbo. I flera veckor har jag gått och förberett mig på att lämna Seattle och komma hem, och nu när jag har gjort första delen vill jag att andra delen också ska vara avklarad. Men istället är jag fast här, i ett alldeles för kallt Kalifornien med människor jag inte känner, i en stad som jag egentligen inte vill vara i. Allt är bara blä.

Sen hjälpte det inte att jag pratade med Madde och Pamela tidigare ikväll. Blev jättedeppig. Det här kanske låter jättehemskt men jag längtar nästan tills alla mina Seattle-tjejer åkt hem, då kommer det inte finnas kvar lika mycket att sakna. (Plus att då kommer både Madde och Louisa vara inom träffas-avstånd igen.)

-

En sak är bra i alla fall; den här veckan har gjort att jag längtar till söndag då jag äntligen får gå på svensk mark igen. Snart ses vi mina vänner och min kära familj. Saknar er!

Det var meningen att jag skulle stanna hemma ikväll så jag kunde packa och umgås med familjen för sista gången. Familje-delen har jag checkat av, men packningen... Den glömde jag visst bort nånstans på vägen. Satte mig här och bloggade istället, och nu är klockan tjugo i tolv och jag måste duscha, sen sova.
Allt för att skjuta upp det oundvikliga...

Jobbig kväll. Jag sover bort det.

Panikångest

Helt allvarligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till när jag mår så här. Tankarna snurrar bara runt runt runt och jag skulle kunna hoppa utför ett stup bara för att få det att sluta. Det känns som att jag är sekunder från en full-frontal-panic-attack och det finns ingenting jag kan göra. Jag kan inte sitta stilla och jag har ingen att prata med (och även om jag hade det skulle jag inte haft nåt att säga). Jag klarar inte ens av att skriva klart det här blogginlägget...

Det jobbiga med att ha bra dagar är att när de dåliga kommer så känns de tio gånger värre.
Idag = dålig dag.

The first stage of grief:

Denial; förnekelse

Näst sista natten

Jag åker på måndag... Det är helt sjukt. Jag ÅKER - på måndag!! Det är mindre än två dagar kvar!!!!! Det känns som om det bara var förra veckan som jag fick det där första telefonsamtalet från familjen. Det har fortfarande inte sjunkit in att jag åker. Trots att jag nu sagt hej då till både släkt och vänner (de flesta i alla fall) och fått lyckönskningar från både höger och vänster. Det är sjukt. Imorgon blir det mycket att stå i.
-
- Måste packa det sista.
- Måste ut och köpa sko-sulor och möjligtvis en kamera.
- Ska träffa Tjejerna och fika på eftermiddagen
- Ska träffa J och lämna tillbaka hans bok
- Måste titta igenom och sortera alla papper som jag ska/inte ska ha med mig.
- Måste klämma in en sista träff med Alex nån gång under dan
- Klockan 22.00 kommer Maria hem från Skövde, så då ska jag träffa henne en snabbis och säga hej då (och kanske Ella också)
- Och all annan ledig tid ska tillbringas med min lilla mamma.
-
Sen nånstans emellan allt det där måste jag komma ihåg att hålla mig lugn och inte hispa ur totalt. Det kanske är bra att jag har så mycket att göra, då kommer jag inte ha tid att få panik. :)

Berg-och-dal-bana i mörkret

Blä vad jobbigt det är med humörsvängningar. Orkar inte känna så här längre. Upp och ner, upp och ner. Just nu väldigt mycket ner. Långt, långt ner. Tycker det är dags för vagnen att vända upp snart. Komma ut ur den här tunneln. Jag vill att det ska bli ljust igen. Riktigt dagsljus. Inte bara en lampa som tänds då och då för att sen lämna mig i mörkret på en gång.
-
Kan man tvinga solen att gå upp mitt i natten?

12 dagar kvar

Känslorna går i vågor. Just nu har jag lite svårt att se det kommande året, och ser bara de kommande tolv dagarna. Tolv dagar där jag ska försöka tillbringa så mycket tid som möjligt med min familj och mina vänner för sen kommer det dröja ett år innan jag träffar dem igen. Det gör mig lite nere.
-
Men oroa er inte alltför mycket. Jag är säker på att det kommer gå över om ett par dagar, och gör det inte det... Ja, då får jag väl ta och "suck it up" för aldrig i livet att jag kommer ångra att jag gör det här. (Tror egentligen bara att det är lite resfeber som kickat in.)