Då var det gjort!

Ni är välkomna att besöka mig i mitt nya terapi-rum:

http://carolinskatankar.blogspot.com

Är bloggen nedlagd?

Jag tror snart den är det om jag ska vara helt ärlig. Det känns som att jag kommit över min kaotiska "post-tonårings-fas" som bloggen handlat om de senaste tre åren och nu är det dags för mig att börja omfamna mitt nya "hitta-rätt-plats-i-vuxen-världen-liv". (Plan är att jag ska ta de blogginlägg som jag vill spara och minnas och sätta ihop till en bok för att sedan låta resten av bloggen gå i graven.)
Vi har haft en bra tid tillsammans bloggen och jag, men nu är det dags att gå vidare mot större och bättre tider. Kanske startar jag en ny blogg lite längre fram, kanske inte, vi får se vad som händer. Men för stunden kommer det vara ett ganska långt blogguppehåll för min del. Jag känner på mig att ni överlever ändå. Tills vi ses igen kära bloggläsare!

Lyckad make-over?

Jag gav det här med blogg-layouten ett nytt försök och den här gången blev jag mycket nöjdare. En aningens dystert kanske men så får det vara.

Misslyckad make-over

Okej, så bloggen blev jätteful och tråkig och lila. Får ta och styra upp det här snart...

Summer-update

Två veckor in i juni och jag skriver månadens första blogginlägg. Det här måste vara nån sorts rekord. Tror aldrig jag har gått så här länge utan att skriva sen jag först skaffade bloggen (och det är snart tre år sen). Ja, ja, ni får skylla på Steve. Alla mina behov av att "skriva av mig" har försvunnit sen jag träffade honom. (Förmodligen för att jag nu tvingar honom lyssna på allt babbel istället.)

Senaste nytt i Carros liv är i alla fall att hon varit ganska jättemycket sjuk i en vecka. Var ute i civilisationen för första gången idag och det tog på krafterna kan jag säga, men det är skönt att vara tillbaka!
På fredag börjar min officiella semester, wihoo! Har absolut ingenting inplanerat, hoppas mest att det blir fint väder så jag kan sola och bada hela dagarna. Annars får jag se till att sysselsätta mig med lägenheten, för tro mig här finns fortfarande en hel del att göra. Det ska målas om i diverse rum. Införskaffas fler möbler. Har en hel källare att tömma. Och ungefär ett dussin saker som ska skruvas upp på väggar (så fort vi får tag på en borrhammare). Om inte det vore nog tänker jag försöka passa på att umgås lite med min kära syster och W och trippel-P. Sen kommer även Negar tillbaka till landet och hon och jag har åtta månaders tjejsnack att ta igen; det lär också ta lite tid. Detsamma gäller Madde som tillbringar sitt sommarlov i Stockholm. Sen måste Gröna lund besökas och Steves födelsedag firas. Och så har vi en inflyttningsfest att planera.
Nä, nån lugn semester kommer det nog inte att bli. Om jag inte ser upp kommer den försvinna snabbare än jag hinner säga "solbränna".
-

Carro is officially off the market

Känns som att det är dags att introducera den verkliga anledningen till varför jag inte skriver lika mycket i bloggen längre. Visst, sen jag började jobba har antalet blogginlägg per månad minskat drastiskt, men de senaste veckorna har det gått ner ännu mer och personen ni har att skylla på är Mr. Steve Demir.

På Café Opera med jobbet i Februari:

-

För en sisådär två och en halv vecka sen gick jag och blev swept off my feet av den här mannen (hur det hände är det ingen som vet, han är inte direkt skicklig när det kommer till kvinnor).

Och för ungefär tre dagar sen hände det här:

-
Som ni alla vet är allt som händer på Facebook sanning så från och med nu har jag alltså lagt mitt vilda singeliv på hyllan (mitt vilda bloggliv också tydligen). Och jag kunde inte vara lyckligare...

Färre blogginlägg och mer känslor

Det verkar som att ni får vänja er vid att blogginläggen blir lite mer sporadiska nuförtiden. Känner liksom att jag inte har lika mycket på hjärtat som jag vill dela med mig av här längre. Fast om jag känner mig själv rätt så lär det nog inte ta alltför lång tid innan det vänder. Erfarenheten säger mig att det alltid kommer finnas perioder när det enda jag vill göra är att pränta ner mina tankar på papper (eller i det här fallet ett tangentbord). Men för stunden tror jag de kommer få ligga på is ett tag. Offentligt i alla fall. Icke-offentligt fullkomligt sprudlar jag av tankar och känslor, men det kommer jag som sagt inte ta upp här...

Nu är det sängen som gäller. Ska ladda inför morgondagen då det först blir påskgrillning, sen jobb och till sist utgång med tjejerna. (Negar är nämligen hemma i Sverige en vända och det firas med buller och bång!) God natt världen!

Nu har jag tydligen varit lite frånvarande i bloggen igen

Man vet att man försvunnit ett tag när mormor börjar lämna oroliga kommentarer. Men ta det lugnt, jag lever! Det har bara varit väldigt mycket jobb och liv på sistone. Tänka sig vad mycket roligt man kan ha när man helt plötsligt har pengar på kontot igen.

Fast imorgon har jag tänkt minska den summan lite då jag ska klippa mig och sen gå på en mini-shoppingtur för första gången på månader. Jag hoppas på att kunna införskaffa mig lite roliga vårkläder och kanske en jacka och ett par skor. Efter det blir det lunch med Maria och Ella och sen stängning på jobbet på kvällen. Men tror inte att dagen tar slut där. Har precis planerat med Maria att vi ska dra ihop ett gäng och dra till Anchor. De lär gå dit tidigare så dyker jag upp sen när jag slutat vid tolv. Föroppningsvis tar inte stängningen särskilt lång tid då vi har en tjej som tränar i baren och det betyder att vi är tre som stänger istället för två.

That's it for now, over and out.

Flera av er har klagat på att jag bloggat för lite senaste tiden. Och jag veeeet, jag har varit jättedålig på det. Men så som det ser ut just nu så orkar jag bara inte skriva lika mycket som jag brukar göra. Min hjärna går på högvarv större delen av dygnet, och när den inte gör det vill jag bara njuta och slappna av och inte behöva tänka på nånting. Inklusive bloggen. För jag tänker precis lika mycket, om inte mer, när jag bloggar. Jag har sagt det förrut, att när jag skriver i bloggen så är det lite som terapi för mig. Det jag skriver ner på datorn och det ni får läsa här är bara en bråkdel av allt det som jag går igenom i hjärnan under skrivprocessen. (Majoriteten av mina inlägg spenderar jag faktiskt från tjugo minuter upp till en timme på att skriva, ibland mer.) Och jag älskar det! Det är ju faktiskt det som är den riktiga anledningen till varför jag bloggar.

Men just nu försigår det som sagt redan jättemycket hjärnaktivitet i min lilla kropp, och jag orkar inte med mer för tillfället. Ni får helt enkelt försöka klara er med mina sporadiska blogginlägg, och räcker inte det, ja då får ni väl plocka upp luren och ringa mig istället!

-

Kände att den här passade in ganska bra just nu:

Bloggen är viktigare för mig än du tror - och viktigare än vad jag trodde

Ligger än en gång med datorn i knät och lyssnar på gamla Britney Spears-låtar. Jag kan inte hjälpa det! De gör mig glad och passar perfekt när jag är på sånt här nostalgiskt humör.
-
Jag har suttit och läst gamla blogg-inlägg ett tag. Fatta, det är snart två och ett halvt år sen jag började skriva i den här bloggen. Under den tiden har jag hunnit skriva 841 inlägg, varav 749 st har blivit publicerade för er att läsa. Det är ganska mycket. Undrar om inte det skulle kunna bli ganska exakt ett om dagen... Äh, struntsamma!

Poängen är att jag har väldigt mycket av mitt liv dokumenterat här som jag förmodligen skulle glömt bort för länge sen om det inte vore för bloggen. Jag blev till exempel nyss påmind om hur kämpigt jag faktiskt tyckte det var att ta körkort, något som jag idag tänker tillbaka på som småpotatis. Och hur fan jag klarade av att jonglera så där många jobb samtidigt har jag ingen aning om (det är nästan så jag blir imponerad av mig själv). Sen tror jag nästan inte det går att vara mer tacksam än jag är nu över att mina USA-upplevelser finns dokumenterade här (jag kommer för alltid ångra att jag inte skrev dagbok på Kos). Seattle var en period då jag levde ett helt annat liv, och trots att det inte ens var ett halvår sen jag åkte därifrån har saker redan börjat försvinna ur minnet.
Folk säger att det här med bloggar och Twitter och Facebook-uppdateringar, att allt det bara handlar om uppmärksamhet. Och visst så kanske det är till viss del (vad det nu är för fel med det - om folk mår bättre av att de tror att fler människor lägger märke till dem så kan de väl få göra det). För min del handlar det om att bevara tankar, åsikter och upplevelser som annars skulle försvinna ut i tomma intet. De skulle bli bortglömda och aldrig någonsin kommas ihåg igen och det tycker jag är sorgligt. Nu är ni säkert flera som tänker "Jaha, men vad hände med att leva i nuet" eller "man ska blicka framåt"? Allt sånt är ju självklart också jätteviktigt. Men jag tror inte vi får glömma vikten av att minnas det som en gång var. Det är ju trots allt vårt förflutna som gjort oss till det vi är idag.

Visst nämnde jag för några veckor sen att jag verkar gå igenom nån sorts ofrivillig "soul search" just nu? Jag skrev att jag äntligen börjat inse vad det är för sorts människa jag vill vara. Och det är just det! Den människan jag vill vara är en kombination och ett resultat av allt det jag gått igenom och allt det som gått igenom mig under mitt 21-åriga liv. Och om jag kan bevara de tankarna, åsikterna och upplevelserna som hjälpt till att göra mig till den jag är genom ett så enkelt sätt som blogga, då tänker jag banne mig göra det också. Underskatta inte kraften av det förflutna...

-

För att ta reda på vem man är idag, måste man veta vem man var igår och vem man vill vara imorgon.

Vad trött jag blir...

Bloggen ser för jävlig ut, jag vet. Men efter en och en halv timmes irritation och frustration ger jag nu upp och går och lägger mig. God natt.

Det blir inte så mycket vettigt skrivet här längre känner jag. Hur kommer det sig egentligen? Jag vet faktiskt inte, känner bara att jag inte har så mycket att säga. Jag har så många inre dialoger med mig själv just nu att det kanske bara inte räcker till att lägga tankar på blogg-innehåll också. Vem vet... Men jag lever och mår bra i alla fall och det är huvudsaken. Puss på er!

Typo

[uttalas tajpo]
Oj då, upptäckte ett fel i mitt förra inlägg. Det ska stå att jag har mindre än två månader kvar till min semester inte två veckor. Ber om ursäkt för det, men så går det när man är uppe och skriver mitt i natten.

Det blir inte så mycket konkret skrivet här i bloggen längre. (Med konkret så menar jag saker som har med mitt au pair liv att göra.) Jag gaggar mest fram och tillbaka om sånt som poppar upp i min hjärna med jämna mellanrum. Det känns som att jag borde ändra på det... Det känns som att jag borde gå tillbaka till att skriva om mina äventyr och upplevelser här på andra sidan Atlanten. Men jag orkar inte. Jag tror anledningen till att jag inte gör det längre är för att jag helt enkelt inte är lika intresserad som jag var förrut. Jag bryr mig inte om vad jag gör på dagarna här på samma sätt som jag gjorde för tre månader sen. Mina prioriteringar har förändrats.

Jag hoppas ni inte tycker att det har blivit alltför tråkigt att läsa här. Men å andra sidan så bryr jag mig inte så mycket om det heller. Tycker ni inte det är intressant längre är det bara att sluta läsa.

Tills vi ses igen...

Skriva eller inte skriva

Det känns konstigt att skriva... Vet inte riktigt vad jag ska säga. Med ens känns det fel att blotta mitt liv i en blogg. Vilket är jobbigt för jag älskar att skriva. Enda anledningen till att jag bloggar är för att jag får skriva. Det är en typ av terapi för mig. Men att skriva om händelserna och känslorna i mitt liv just nu känns fel. På fler sätt en ett. Och att skriva om andra saker (som egentligen inte rör mig ryggen) känns bara falskt.

-

Så vad gör jag nu?

Dags för paus-underhållning igen

Som min kära syster var så snäll och påpekade så tog det där uppdaterings-inlägget lite längre än fyra timmar att skriva. (Det kan till och med vara så att det inte ens är påbörjat än.) Saken är den att jag har kommit in i en sån där period då jag inte känner för att skriva i bloggen längre. Eller... Egentligen känner jag för att jag skriva men jag lyckas av nån anledning inte få ner mina tankar på papper (läs dator). Sitter mest och babblar fram och tillbaka innan jag till slut raderar allt jag har skrivit.
Så tills jag hittar tillbaka till min inspiration kommer ni få nöja er med min så kallade paus-underhållning. (Som de två föregående inläggen till exempel.) Under mina pauser brukar jag mest skriva en massa irrelevant strunt och ibland visa lite bilder och videoklipp som roar mig för stunden (och som förhoppningsvis kan komma att roa er också).
Sååå... Tills vidare kära bloggläsare!
-
ps. Mina "uppehåll" brukar sällan hålla längre en vecka så jag tror inte ni kommer hinna missa några major events under den tiden. Men om ni ändå känner att det är för lång tid för en uppdatering om mitt liv så kan ni ju alltid skaffa skype. ;)

62 inlägg och månaden är inte över än.

Shit, jag har blivit en riktig liten bloggare haven't I?

Jubileum!

300 inlägg Wohoohoooo!!!

-

Language explanation

Just thought I'd explain why I sometimes write in Swedish and sometimes English. Basically it's because I think it's really annoying to write in Swedish without using å-ä-ö, so every time I'm not using my own laptop I'm gonna try to write in English as much as I can. (Therefore you can always assume that when I write in Swedish I'm probably sitting in my own room downstairs, and when I'm writing in English I'm in the livingroom/office upstairs.)
-
Plus it's good practise. :)

Huh, jag är lite förvånad över att det bara är åttonde december och jag har redan publicerat 16 inlägg. Det är två om dagen i genomsnitt. Och jag som trodde att jag inte skulle ha tid/ork att skriva när jag var här borta; ack så fel jag hade. I och för sig tror jag att så fort jag skaffar mig ett eget liv utanför familjen så kommer dator-tiden kortas ner ganska mycket. Och när blir det undrar ni? Ingen aning. Jag har en julfest med andra au pairer här i Seattle nu på fredag, det ska bli jätteroligt och förhoppningsvis hittar jag nån där som jag connectar med. Sen har jag ju alltid Candice (den gamla au pairen), hon åker i och för sig till Hawaii på torsdag men när hon kommer hem igen kommer hon vara arbetslös ett tag och då är jag alltid välkommen dit om jag har tråkigt. Och funkar inte det så får väl ni ta och masa er hit så jag har nån annan att prata med.

Tro inte att jag tycker det är nåt fel på J och P, de är jättesnälla. Nu senast satt vi och kollade på säsongsavslutningen av Boston Legal tillsammans och det var jätteroligt. Och igår klädde hela familjen (inkl. jag) årets julgran - jag har ett par bilder på det, men som sagt blogspot funkar inte så bra just nu så det får bli senare. Men jag tror ändå att jag kommer tröttna på det här ganska fort om jag inte lyckas skaffa mig egna saker utanför familjen.

Meeeeen, än så länge mår jag bra. Och eftersom jag försöker leva i nuet så är det allt som spelar roll.

-

ps. Jag åt broccoli igår(!) och surprise, surprise, det var inte jätteäckligt. Who would've thought?

pps. Ni vet hur jag sa att Claire var den som var mest uppspelt över att ha mig i familjen. Det har skiftat lite nu efter helgen, nu är det Jack som pratar och skrattar mest med mig medan Claire håller sig lite mer till Candice och sina föräldrar. Men jag tror det blir bättre så fort vi får tillbringa lite tid ensamma utan mammor och pappor och gamla au pairer som spökar. Det kommer bli så bra så.

ppps. Första arbetsdagen med Candice idag gick jättebra, vi körde runt en hel del i The Village (området där vi bor) och Down Town Seattle (det vi hemma i Jakan skulle kalla "stan") så jag känner mig lite lugnare över att köra solo imorgon.