Ensam

Så var man "hemma" igen då...

Are you going to finish strong?

Min lilla moster skickade det här klippet i ett mejl till mig och jag tänker säga precis som henne: Behövs inga kommentarer...

Tycker inte om känslan när jag börjar tvivla på mig själv. It sucks!

Irriterad!

Varför ska jag alltid vara en sån chicken för!? Det här är sämst. Rättelse: Jag är sämst.

Vart ska jag ta vägen?

Jag känner mig så konstig just nu. Jag har hundraartontusen tankar som snurrar i min hjärna men jag har ingen aning om vad jag ska göra åt dem. Det är minnen, fantasier, planer, drömmar. Allt är huller om buller. Min vanliga taktik att fokusera på en sak i taget fungerar inte längre. Jag lyckas liksom inte slå bort de andra tankarna på samma sätt som jag kunde förrut. Jag känner mig bara så förvirrad. Och plan B (att bara släppa allt) funkar inte heller för jag vill inte släppa det. Jag vill inte. Och då blir jag bara ännu mer frustrerad!
-
Så förutom alla glada, ledsna, uppspelta, rädda, drömmande och ensamma känslor jag har just nu, så lägger det sig en känsla av frustration och irritation ovanpå alltihop. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Vilket gör mig ännu mer irriterad! Det känns som att jag har fastnat i en ond cirkel och vad jag än gör så blir slutresultatet frustration.
-
Kan någon snälla säga åt mig vad jag ska göra. för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och säg inte att jag ska ta en dag i taget för det är det jag har gjort hittills och det funkar uppenbarligen inte. Det är det som har lett mig till det förvirrande stadiet jag är i idag. Jag vill ha ett konkret råd. Jag vill att nån ska komma fram till mig och säga "först ska du göra så här, sen ska du göra så här" punkt. Inga fler abstrakta kommentarer! Såna får jag nog av i mina egna resonemang och jag klarar det inte längre.
-
I vanliga fall när jag går igenom mina alternativ så brukar det alltid finnas ett som står ut. Ett alternativ som känns mer rätt än de andra. Men nu... Ingenting.
-
Jag känner mig bara så otroligt lost...

Helt plötsligt har inlägget som jag skrev för ett halvår sen fått en helt ny innebörd. Läs det här.

Folk måste sluta fråga hur jag mår. Jag orkar inte ljuga och det är ingen som vill höra det riktiga svaret i alla fall.

Jag förstår inte

Jag förstår inte. Det här kan bara inte hända. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag förstår inte. Jag. Förstår. Inte.
-
För bara några timmar sen var det jag som satt och tröstade en vän, nu är det helt plötsligt jag som behöver tröstas. Jag förstår inte.
-
För två dagar sen var det jag och hon som pratade om hennes planer att komma och hälsa på mig, nu är det helt plötsligt jag som ska hälsa på henne. Jag förstår inte.
-
För två månader sen så var det hon som sa hej då till mig, nu är det jag som måste säga hej då till henne. Jag förstår inte.
-
Hon var tryggheten i mitt liv. Hon var den jag gick till när jag mådde dåligt. Hon var den jag gick till när jag mådde bra. Hon var den vars ord jag lyssnade på. Hon var den som lyssnade på mina ord. Hon var min bästa vän. Hon var min mamma.
-
Jag förstår inte.
-
Hur ska jag kunna leva utan dig i mitt liv?
-
Snälla gör så att jag vaknar ur den här mardrömmen.
-

Min älskade mamma:

-

Galet känslomässig

Alltså jag tror jag håller på att bli galen. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var gravid. Okej, nä det skulle jag inte. Men det jag försöker säga är att jag tror mina hormoner håller på och löper amok. Ni som känner mig vet att jag (normalt) har ett ganska jämt humör. Ett jämt humör som oftast lutar åt den glada sidan. (Det hoppas jag ni vet i alla fall.) Kan ni då förklara för mig hur jag kan gå från att vara på världens underbaraste humör till att fem minuter senare sitta och storböla för mig själv. Jag förstår inte! Jag förstår verkligen inte. Och det gör det ännu mer frustrerande. Det skulle vart okej om jag faktiskt förstått vad alla de här känslorna betydde och varför de måste slå av och på hela tiden, men det gör jag inte. Jag har verkligen ingen aning. I'm going insane!

It's time to be a big girl now

Så här känner jag inför att lämna mitt hem, min familj och mina vänner.

I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightenin' out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their blanket
But I've got to get a move on with my life
It's time to be a big girl now

The path that I'm walking, I must go alone
I must take the baby steps till I'm full grown.
Fairytales don't always have a happy ending, do they?
And I forsee the dark ahead if I stay

I need to be with myself in center

Det har verkligen ingenting med er att göra. Varje gång ni säger att ni inte vill att jag ska åka så går mitt hjärta sönder inombords, för jag vill inte lämna er. Men det här är nånting jag måste göra. För mig själv. Och ingen annan. It's time to be a big girl now.

9 november 2000

Jag fick aldrig chansen att åka upp till minneslunden idag så jag tänder ett ljus här i stället.

-

Som de flesta vet så är det fars dag idag. Men för mig är det lite mer än så. Den nionde november för exakt åtta år sen dog min pappa. Den här sången dedikerar jag till honom.

If I could get another chance

Another walk, another dance with him,

I'd play a song that would never ever end

How I'd love love love, to dance with my father again

bara lyssna...

"Det ska inte vara nån fara"

Det var meningen att jag skulle träffa K och N ikväll. Vi skulle hem till N och "hänga" för ingen av oss har särskilt mycket till liv just nu och då tänkte vi att då kan vi lika gärna "inte leva" tillsammans. Men jag ångrade mig i sista sekunden. Jag kände att jag hellre stannade hemma och tog hand min sjuka mamma. Hon har mått dåligt i flera dagar nu så jag har försökt vara lite extra snäll; kokar te åt henne, tar hand om disken, lagar mat etc. etc. (Egentligen är det ganska illa att det krävs att nån ska behöva bli sjuk för att man ska börja visa lite omtanke)

Anyway. Nu ikväll började hon få ont i örat. Hittills har hon bara gått runt och hostat och haft (jätte-)ont i halsen - jag har varit övertygad om att hon har haft halsfluss. Men nu var det örat, och det blev värre och värre och värre. Till slut kunde hon knappt stå rakt för att det gjorde så ont. Det är hemskt att se nån gå runt och må dåligt utan att kunna göra nånting. Och vid tio-tiden så small det. Bokstavligt talat (för henne i alla fall). Hon sa att det lät som om nånting gick sönder i hennes öra, och efter det började det blöda. Blöda ur örat. Det kanske bara är jag som har tittat för mycket på TV men när det börjar rinna blod ur nåns öra känns det inte som nånting man bara rycker på axlarna åt.

Så jag rusar runt i lägenheten som en vild höna och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. (Såna här saker ligger inte riktigt inom mitt expertområde.) Mamma går mest runt och ser ut ha ont. Jag tror hon blev mer nervös än vad hon visade för rätt vad det var började hon skämta om att det kanske är hennes hjärna det har gått hål på som nu läcker ur hennes öra. Hahaha - Inte!! Som om jag inte var tillräckligt hispig redan.

Hur som helst gör vi oss redo för att åka iväg till sjukhuset. Vi går ut till bilen och självklart bestämmer den sig för att nej-nej, vi ska inte alls åka nånstans ikväll vi ska stå här och låta det rinna blod ur min mammas öra hela kvällen. Förbannade bil-j*vel!! Då blir det till att ringa storasyster istället (tack och lov att hon finns) och hon kommer på den briljanta idén att man kanske skulle ringa till sjukvårdsrådgivningen först och fråga dem vad man ska göra. Det kanske bara är en spräckt trumhinna och då är det inte alls så allvarligt att man behöver åka akut till sjukhuset. Sagt och gjort. Jag ringer, och vad säger dem om inte precis det. "Det låter som om hon har gått och haft öroninflammation och nu har trummhinnan spruckit. Proppa i henne en massa alvedon så hon kan sova i natt så går ni till vårdcentralen imorgon. Det ska inte vara nån fara." Tur var väl det. Nu slapp vi åka till sjukhuset och sitta där och vänta i flera timmar.

Men...

"Det ska inte vara nån fara" Ska inte. Borde inte? Oftast... Både mamma och syster nöjde sig med det här svaret och jag vet att jag också borde det. (Borde - där kom det där ordet igen.) Men det är nånting som gör att jag fortfarande sitter här, klockan två på morgonen, och lyssnar till min mammas sovande andetag. Lyssnar lyhört efter varje rasslande host och harkling. Så fort det blir tyst spänns varenda nerv i min kropp. En tanke slår mig. "Är det så här det känns att vara mamma?" Att ständigt vara på helspänn och vänta på att nåt hemskt ska hända. Ett konstant oroande över sitt barn. Kanske. I mitt fall tror jag det handlar om nånting annat. I mitt fall tror jag det handlar om en rädsla att än en gång få känna det ingen ska behöva känna. Att än en gång tvingas uppleva det ingen ska behöva uppleva. Att historien som hände för nästan åtta år sedan ska upprepa sig.

Egentligen så vet jag att det här bara är min paranoida hjärna som talar och imorgon kommer jag läsa det här och tänka "oj, vad dramatisk man kan vara". Min mamma har öroninflammation och jag går runt och pratar som om hon kommer försvinna för alltid. Men faktum är att den här rädslan finns hos mig hela tiden. Rädslan att förlora de jag älskar. Och jag tror aldrig den kommer försvinna. Den föddes den dagen min pappa dog och den kommer finnas med mig tills den dag jag själv dör. Det är en känsla de flesta tvingas uppleva nån gång under sitt liv och det enda man kan göra är att hoppas att den dröjer så länge som möjligt. För när den väl dyker upp kommer den aldrig försvinna.