Det finns en liten del av mig som fortfarande tror att den här känslan är tillfällig. Att det nån gång faktiskt kommer gå över och allt kommer bli som vanligt igen. Undrar om den känslan nånsin kommer försvinna? Tvivlar på det...

Sanning

Ur "Konsten att läsa tankar" av Henrik Fexeus (s. 41):

-

"...sorg är ett tillstånd då vi sparar vår energi och våra krafter, och då vi mentalt bearbetar det som orsakat sorgen. Det är en nödvändighet för att personen ska kunna gå vidare."

-

Min tolkning:

Vi måste tillåta folk att vara ledsna ibland, (det gäller även dig själv). Om vi hindrar folk från att känna sorg eller ledsamhet kan det leda till att de inte får bearbeta de tankar och känslor som de behöver för att kunna gå vidare med sina liv. Sorg är ett smärtsamt men nödvändigt tillstånd. Kort sagt; våga låta folk må dåligt och framför allt, våga må dåligt själv.

-

När jag säger det högt låter det som ett jättekonstigt råd. Men faktum är att det stämmer. Vi måste våga känna efter och må lite sämre ibland. Kommer ni ihåg det som jag skrev för ett par dagar sen? Att efter att ha haft ett antal bra dagar så känns de jobbiga så mycket värre. Detsamma gäller motsatsen; när jag har mått dåligt ett tag så känns den bra tiden mycket mycket bättre. Så jag säger det igen; våga må dåligt. Det gör ont, men det hjälper.

Citat från "Special Topics of Calamity Physics"

"I pretended to be somebody I wanted to be until I became that person. Or he became me. In the end a man turns into what he thinks he is, however large or small."

-
- Jag tror stenhårt på den filosofin.

Titta vad de gjorde mot mig på sjukhuset!

Jag säger då det. Tur att jag inte visste om att det skulle bli blodprov innan jag gick dit. Då lovar jag att det hade tagit mig längre än en vecka att masa mig dit (och då har jag ändå bara femtio meter eller så till sjukhuset).

Nä men allvarligt, det var inte så farligt att ta blodprov (även om hon tog tre hela tuber!). Det är det aldrig. Men av nån anledning jagar jag alltid upp mig för det innan. Går runt och oroar mig och är allmänt nervös, fastän jag vet att när det väl kommer till kritan så är det inte så farligt.

Men det kanske är det som är grejen. Om jag inbillar mig att det är värre än vad det är, så blir jag bara lättad sen när det inte är så farligt. Det kanske är nån sorts undermedveten försvarsmekanism jag har. Undrar om jag gör så när det gäller andra saker också?

(svara gärna om ni har upptäckt att jag gör det)