Sitter och kollar på Fråga-Olle-dokumentären och får Kos-flashbacks. Not so sure that's a good thing...

-

Alex:

Kotopoulo!

Sista natten i min egen säng...

...hur ska detta sluta? De 84 nätter jag tillbringade i stenhårda Kos-sängar förra året resulterade i ryggont i flera veckor efter hemkomsten. Förhoppningsvis har jag större tur den här gången.
-
Varför pratar jag om sängar egentligen? Har jag inget bättre att skriva om? Eller är det kanske bara mitt sätt att försöka undvika att säga hej då till Sverige? Ja, förmodligen.
-
Faktum är att jag faktiskt är mycket mycket lugnare idag än vad jag varit senaste veckorna. Nu är det verkligen på gång. Dagen jag väntat på i så många månader. Och upprymdheten börjar ta över. Nog för att det varit jobbigt att säga hej då till alla (har fortfarande ett par obehagliga (läs sorgliga) möten kvar att klara av.) Men jag tror det kommer gå bra. Jag gör faktiskt det. När det gäller alltihopa. Och även om det inte gör det och jag kommer hem igen om två veckor så har jag i alla fall försökt. Och det i sig är också en prestation.
-
Nu måste jag slita mig och fixa det sista med packningen etc. Sen ska jag iväg och träffa de sista flickorna på listan. Får se om jag hinner skriva nå mer ikväll. Om inte, får ni ha det så bra så hoppas jag att jag får tillgång till internet snart igen. Puss!

23 dagar kvar

Just nu längtar jag till Seattle jättemycket. Det ska bli så skönt att komma ifrån den här världen ett tag. (Även om det är ett väldigt långt tag.) Jag känner att jag verkligen behöver lite tid för mig själv. En chans att skingra tankarna utan att ha en massa andra som dumpar åsikter på en, vare sig man vill det eller inte. Det var av exakt det skälet som jag älskade Kos så mycket, många andra skäl också, men det här är ett av de större. På Kos var jag ensam. Helt ensam. Ja, jag träffade folk där, men innan de lärde känna mig så var jag verkligen alldeles själv. Jag kände ingen och ingen kände mig. Jag kunde tycka och tänka precis hur jag ville utan att folk hade några förutfattade meningar. När man är runt folk som känner en så hamnar man lätt i ett fack. Och när man sen vill utforska utanför det facket (vilket jag kommer på mig själv med att göra allt oftare) så blir det kalabalik i umgängeskretsen. Och kalabalik vill ju ingen ha, så då fortsätter man vara som man alltid har varit trots att det inte är en själv längre. Så känner jag nu. Som om jag inte riktigt kan vara mig själv med mina vänner och min familj. Och varenda gång jag försöker får jag konstiga blickar och kommentarer som gör att jag genast "rättar" mig igen.

Jag längtar till Seattle. Jag längtar efter att få vara mig själv på riktigt. Jag längtar efter en ny start.

Här sitter jag igen och skriver klockan tre på natten - som den nattuggla jag är. Tröttheten börjar komma krypandes men det finns så mycket intressantare saker att göra än att sova. Utforska den nya datorn till exempel. Jag upptäcker nya saker hela tiden. För ett par timmar sen testade jag Marias idé och satte i modemsladden i den bärbara istället så nu har jag internet här en stund också. Jag kan vara på msn igen!!!

-

På fredag är det Kos-reunion. Jag hade helt glömt bort det. Senaste veckan har det bara varit fokus på födelsedagsfesten och nu när den är avklarad är jag plötsligt medveten om omvärlden igen. Och det första som händer i den är reunionen. (Tur att jag redan köpt min biljett, annars hade jag aldrig haft råd att gå.) Sen måste jag självklart ta tag i allt som har med au-pair-resan att göra.

-

Nu börjar jag gäspa alldeles för mycket så jag tror det är dags för sängen. Det blev ett väldigt kort inlägg. Men men. God natt på er!

Helgen som gått

Idag är det den 19:e oktober (tekniskt sett är det den 20:e eftersom klockan är över tolv) och det här är mitt tjugonde inlägg den här månaden. Det här är första gången jag har skrivit mer än ett inlägg per dag (i genomsnitt). Så vad säger det här om mig?

Det säger att jag inte har mycket till liv just nu. För det är när jag har som minst att göra som jag behöver bloggen att fördriva tiden med. Det är också därför som jag sällan skriver om hur mina dagar brukar se ut, för när jag gör saker som är värda att skriva om - då har jag inget behov av att skriva om dem. Det är förmodligen därför som söndag är dagen då jag publicerar flest inlägg - för det är den mest händelselösa dagen i veckan (i mitt liv i alla fall).

-

Anywho. Jag tänkte ändra traditionen och berätta lite kort om min helg (och öva lite inför hur jag måste skriva sen när jag är på andra sidan Atlanten).

Det har varit en helg full av trötthet, rumskompisar och gammalt Kos-folk. I fredags träffade jag Alex för första gången på säkert tre veckor så vi satt mest och snackade hela kvällen. Jag om min kommande USA-resa, hon om sitt krångliga triangeldrama (jag är inte säker på att nån av oss hörde vad den andra sa). Så satt vi och proppade i oss en massa onyttigheter. Väldigt bra kväll.

Igår blev det mini-reunion med några ur crewet och vi hamnade på Berns av alla ställen. Holländarna var där och festade hejvilt. Tyvärr så var vi andra jättesega och det var så mycket folk att man knappt kunde ta sig fram utan att få en armbåge i ansiktet. Så när Alexandra insåg att hon tappat bort sin mobil var det dags att gå. Det var meningen att jag skulle sova hos henne men de jäkla katterna gjorde så att mina allergier brusade upp. (hur kan något så gulligt vara så irriterande? Alex, jag vet att du håller med mig.) Summering: Det var kul att träffa crewet igen, men det var inte en jättelyckad kväll.

Idag vaknade jag upp kvart över ett och insåg att jag lovat Alex att vara hos henne klockan tre. Det var bara till att pigga upp sig och åka iväg. Vi tillbringade eftermiddan i Kungens Kurva och inhandlade allt från deodorant till bäddmadrasser.

Det var min helg, hur var eran?

-

Innan jag säger god natt tänkte jag bara passa på och nämna hur stolt jag är över min bil. Senaste gången jag tankade bilen var i onsdags. Sen dess har jag kört fram och tillbaka till dansen (som vi aldrig gick på btw.), fram och tillbaka till Alexandra (som bor på andra sidan stan) 3ggr(!) och så har det blivit lite körande här hemma också. Och nu har jag fortfarande över halva tanken kvar! Jag är jättestolt över min bil som lyckas vara så bensinsnål. Eller så kanske det är jag som gör det för att jag kör så miljövänligt? Hmm... Intressant tanke.

Imorgon är det kalas som gäller klockan två. Sen på kvällen blir det till att träffa delar av gamla gänget från Kos.

Kos-känsla

Sätt igång den här låten på högsta volym och titta sen på bilderna. Gör ni det på rätt sätt så är ni ett steg närmare känslan man hade när man gick in på Club Upstairs sommaren 2008.

Hmm... Det där jättelånga inlägget om Kos som jag skulle skriva har fortfarande inte börjat ta form. Jag tror att jag imorgon, får ta och gräva fram de där dagboks-sidorna jag skrev där nere och försöka få lite inspiration av dem. Om inte det hjälper vet jag inte vad som kommer hända. Det lär sluta med att jag inte skriver nåt över huvudtaget, och den tanken tycker jag inte om. Jag vill kunna gå tillbaka om några år och läsa i min blogg om vad som hände på Kos under min semester 2008. Jag får ta och styra upp det där. Så länge tänkte jag ta och roa er med några väl utvalda bilder från Sommaren Kos 08:

-

Women in Black - den första av väldigt väldigt väldigt många gruppbilder

Strandflickor

Pasta och korv - den nationella maträtten på Kos

Kackerlacka på vift

Flirt - Robert stöter på Lisa för fullt (och får *evil eye* av Richard)

Båtresan - K & N i det stora blå

Les Pirates - Caribbean-tema och gruppbild nr 218

Pratar du med mig eller pratar du med en elefant?

Malin och Carro tillsammans igen

The Dutch Guys - delar av dem i alla fall

Dags att säga hej då - utanför Nitsa i väntan på taxi

2 veckor på Kos - vart ska jag börja?

Det är så svårt att skriva om allt som hänt de senaste veckorna. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Antingen så skriver jag en kort sammanfattning av hur vårt liv sett ut, men det känns lite tråkigt. Eller så skriver jag en detaljerad dagbok om allt som hänt dag för dag och lägger in bilder till det. Men det lär ta en halv evighet så jag vet inte om jag orkar... Dilemma.

Hemma igen...

Jag ska skriva ett megastort inlägg om allt som hänt på Kos... nån gång. Men jag hinner inte just nu för nu är det födelsedagskalas på gång. Bella fyller 20 år. Grattis gumman!!

Annu en halsning...

Jag var tvungen att satta mig pa internetcafe idag igen for att kolla om min lon kommit (det har den) och da tankte jag att jag skulle passa pa att skriva ett litet inlagg. Inte for att det har hant sarskilt mycket sen igar, men anda.
Vi var ute en svang igar igen. Karro och Negar gick hem tidigt men Malin var ledig sa jag stannade kvar till stangning. (Fick sallskap hem av Kallhallarna som sa gott som bor granne med oss.) Ganska handelselos kvall forutom den delen nar jag slog i huvudet i ett trad. Har varldens bula idag. Fraga inte...
Idag har vi legat pa stranden mest hela dan. Jag och Karro ligger och pressar for fullt nu nar det bara ar nagra dagar kvar. Vi har som mission att vara bruna som pepparkakor nar vi kommer hem.

Och nu kom tjejerna for att hamta mig. Vi ska ut och ata middag :D
Jag avslutar detta inlagg med att fraga:
"Do you like cheese?"

Har kommer en liten halsning fran soderhavet

Vi solar och badar och har det alldeles underbart. Har precis insett att vi ar inne pa sista veckan och det gor oss lite smatt panikslagna. Men vi forsoker ignorera det och fortsatter gora upp planer som om inget har hant. Imorgon blir det Ring Of Fire pa stranden tillsammans med Kallhallarna (jajamen, vi har hittat ett par kallhallare har nere, varav en jobbar i crewet - varlden ar allt bra liten). Och sen pa onsdag ska vi gora var efterlangtade batresa; att aka bat en hel dag later val inte helt fel? Och sen pa torsdag blir det till att forbereda infor hemresan, ni vet packa, shoppa etc etc.

-

Bajsmackan sen da? Jo ja skulle ju ha fatt min lon idag. Har inte tagit med mig na mer pengar for jag raknade med att den skulle komma nu. Har den gjort det? NAE!!! Sa nu blir det till att ringa ett argt samtal till min chef och fraga vart fan de har tagit vagen. *suck* Det sista man vill oroa sig for pa en san har resa ar pengarna. Blaa.

-

Anyway... Vill inte tanka pa sant nu. Jag tror det ar dags att ga hem och ta en liten siesta innan kvallen borjar. Tror vi kommer ta det lugnt ikvall och bara sitta utanfor Maestros en stund. Det ar sa himla mycket folk pa Upstairs att man inte orkar vara dar.

-

En liten varning ocksa infor hemkomsten. Risken finns att vi pratar med varldens konstigaste dialekt nar vi kommer hem. Varannan manniska man traffar har ar fran Norge och ar de inte fran Norge ar de fran Skane, hur som helst sa adopterar vi deras sprak ganska bra emellanat. (Till och med Negar lagger till med en dialekt ibland - da vet man att det ar illa.)

-

Jajja, det var allt jag hade att saga for den har gangen.

-

Vadåra?

11 timmar kvar tills taxin går

14 timmar kvar tills planet lyfter

18 timmar kvar tills planet landar

18 timmar kvar tills jag är på Kos!!!

Tillbaka på Kos...

Shit, shit, shit, shit! Jag är nervös! Nervös över att åka tillbaka till Kos igen. Nervös över att träffa folk som jag inte sett på ett år. Nervös över att inte ha några pengar. Nervös över att inte ha nånstans att bo. Nervös över att allt kommer vara annorlunda. Nervös över att inte ha roligt. Nervös över precis allting som har med Kos att göra. NERVÖS!!!!!!!

Egentligen så vet jag ju att allt kommer bli alldeles underbart. Och även om det inte skulle bli samma sak som förra året (och det vet jag att det inte kommer) så kan det fortfarande bli världsbäst. Jag menar, jag ska på semester med två av mina bästa kompisar, på ett ställe där det är över 40-grader varmt och havet ligger precis runt hörnet - hur illa kan det gå på en skala?

Men jag är nervös ändå!!

Shit, det känns så sjukt konstigt att jag kommer vara tillbaka där igen om mindre än 48 timmar. Jag kommer gå in på Sol y Mar igen och beställa en toast eller en nachostallrik. Jag kommer gå längs Canary Street och kolla på souvenirer igen. Jag kommer gå på bargatan och låtsas som om inkastarna inte existerar igen. Och jag kommer vara tillbaka på Upstairs igen!! Jag kommer vara tillbaka på Kos...

2 dagar kvar...

-

Resan är bokad!

Äntligen! Efter veckor av väntan och velande så har jag nu äntligen bokat min flygbiljett. Fredagen den 18:e juni bär det av ner till ön igen och då börjar livet. Livet som jag fortfarande tänker tillbaka på och minns med ett leende. :)

Och jag kommer få träffa folket igen! (En bråkdel av dem i alla fall) Malin. Johanna. Danne. Jocke. Fiffi. Johannes. Gerry. Lisa. Tobbe. Jag längtar redan. Men ingen Justin och ingen Clabbe och ingen Jannike och ingen Jessi... :( Och ingen Alexandra!!!! Hur ska jag klara mig där nere utan min rumskompis egentligen?! Tur att jag har Karro och Negar som kan hålla mig sysselsatta.

På tal om de två nykomlingarna... Ni kommer få lära er exakt hur man lever, á la Kos-style. Och ni kommer älska det!

Nedräkningen har börjat: 6 dagar kvar

Kos 2008 Here I come!!!

Kan man lära sig att bli ambitiös?

Vad jobbigt det ska vara att förbereda saker. Jag börjar upptäcka att jag förmodligen är den mest oambitiösa människan jag känner. Jag orkar verkligen inte med saker som tar för lång tid. Om jag väl har bestämt mig för nånting så vill jag att det ska vara klart så här *knäpper med fingrarna*. Jag vill inte behöva göra en massa saker för att nånting ska hända, typ spara pengar, skriva mejl, ringa runt. Jag har ju bestämt mig att jag vill göra det så varför kan det inte bara vara klart så?
Som med körkortet. Det var nån gång i slutet på december som jag bestämde mig för att jag skulle ta körkort. Alltså verkligen bestämde mig. Det var inte som tidigare när man gått och tänkt "Ja ja, jag ska ta körkort - nån gång.", utan jag hade bestämt mig. Och om jag nu hade gjort klart att jag tänkte ta det där körkortet, varför kunde jag bara inte ha haft det i handen där och då? Varför var jag tvungen att gå på de där olidliga lektionerna i tre månader. Och spara pengar i tre månader. Och vara nervös inför uppkörningen i tre månader. Vad var det för mening med det. Nu i efterhand är jag förvånad över att jag ens klarade det. Inte uppkörningen, den gick gallant. Nä, jag förstår inte hur jag klarade av att ta alla dessa lektioner i alla dessa månader utan att tröttna.
-
Jag är en sån person som hela tiden får jätteroliga idéer och blir jätteexalterad över dem, tills jag inser hur mycket jag måste göra för att idéerna ska funka. Som den här AuPair-grejen. Jag tycker verkligen att det skulle vara jätteroligt att vara i USA i ett år och jobba. Jag har ingenting som håller mig tillbaka och det finns ingen egentlig anledning till varför jag inte skulle göra det. Men så tänker jag på alla saker jag måste göra; skaffa erfarenhet, fixa referenser, göra en hälsokoll, gå på intervju... Och helt plötsligt tappar jag intresset! Varför måste jag hålla på med alla de här andra grejerna för, jag har ju bestämt att det är det här jag vill göra? Och jag vill göra det nu(!). Jag vill hoppa på ett plan imorgon så att min nya jätteroliga idé kan sättas igång nu(!).
Det här mönstret har följt mig hur länge som helst. Ta mitt studerande till exempel. I januari bestämde jag mig för att jag ville höja mitt betyg i Samhälle A (som f.n. är G). Jag fixade alla böcker, jag kollade upp alla betygskriterier och jag bokade in ett prov som skulle ske nån gång i mitten på februari (och som kostade 500kr ). Och jag var jätteglad, för jag var ju på väg att höja mitt betygssnitt för det var det jag hade bestämt att jag skulle göra. Mm.. Tror ni att det hände? Nä! För nånstans på vägen så insåg jag att jag faktiskt måste göööööra så att jag klarar det där provet också och det gjorde jag ju självklart inte. (Pluggade, inte provet. Eftersom jag inte hade pluggat så gick jag inte ens på provdagen.)
-
Undrar om det finns nån kurs man kan gå där man får lära sig att bli mer ambitiös? OCH ge en mer tålamod. För jag tror det har lite med saken att göra också. Tålamod. Jag skulle kunna göra alla de där sakerna om jag visste att allt skulle vara klappat och klart inom ett par dagar. Men jag orkar verkligen inte gå runt och vänta på att saker ska ske. Om jag bestämt mig för nåt vill jag att det ska ske NU(!), inte sen efter att jag gjort tusenmiljoner grejer och det har gått femtioelva månader.
Utrycket "Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge" är aldrig nåt som jag har lärt mig. Den logiken finns inte i min hjärna. And it sucks!! För vet ni hur tråkigt det är att få en massa roliga idéer som man blir jätte-excited över som sen bara rinner ut i sanden. Och enda anledningen var för att man inte har orken (läs ambitionen och tålamodet) att fixa allt som behövdes. Vet ni hur mycket roligt jag skulle kunnat gjort i mitt liv om jag bara hade haft tillräckligt med vilja att sätta det i verket...
Jag skulle ha åkt på språkresa.
Jag skulle ha varit voluntär på ett läger i Afrika i två veckor.
Jag skulle ha åkt utomlands med min tjejkompisar.
Jag skulle ha bott och jobbat i England ett tag.
Och låt oss inte glömma - jag skulle ha haft ett högre betyg i Samhälle A.
-
Och den enda jag har att skylla för att inget av det här har hänt, är mig själv.

Och det känns rent ut sagt för j*vligt.

-

Oj vad mycket jag har skrivit nu. Det verkar som om jag hade en del på hjärtat ikväll. Men eftersom jag inte vill att det här inlägget bara ska vara negativt så tänkte jag ta och avsluta med att räkna upp ett par av mina "roliga" idéer som jag faktiskt har utfört.

Jag började dansa.

Jag har bott och jobbat i Grekland.

Jag är utbildad bartender.

Jag haft medlemmarna i Bounce som mina lärare.

Jag har tagit körkort.

-

Jag hoppas att jag lite senare kommer kunna lägga till det här på listan:

Jag har jobbat som AuPair i USA i ett år.

Jag varit i Göteborg en helg och levt livet med mina tjejer.

Jag har vara tillbaka på Kos.

Kos-video

Nya planer

Jaha, det kanske är dags att berätta om mina USA-planer. (det är inga riktiga planer än, snarare funderingar) Så här är det: Jag funderar på att åka till USA och vara au pair i ett år. Har hittat en "agency" som verkar äkta och seriös och som jag just nu håller på att ansöka till. Ja jag vet att jag sa att det bara var funderingar, men hur ska det kunna bli mer än så om jag inte tar reda på saker. Hur som helst så verkar de riktigt bra och de tar hand om allting när det gäller att hitta familj och skaffa visum etc. Och sen när man väl är där kommer man hela tiden ha kontakt med nån från agencyn som hjälper en om man känner sig lite bortkommen och så vidare.

-

Varför jag vill vara au pair i USA i ett år?

- Ja varför inte.

-

Det känns som om jag just nu bara går runt och väntar på att livet ska hända mig. Jag väntar på att jag ska få en uppenbarelse och komma på vad jag vill göra med mitt liv. Jag väntar på att den där underbara drömprinsen ska komma ridande och ta mig med storm. Jag väntar på att det där underbara jobberbjudandet ska komma. Jag väntar på att mitt "riktiga" liv ska sätta igång. Och nu har jag fått nog. Livet funkar inte så. JAG funkar inte så. Om jag vill att nåt ska hända så får jag se till att ta hand om det själv. Så nu tänker jag åka till USA. Och jag tänker ge mitt liv en liten knuff så att alla de där sakerna jag väntar på kommer ett steg närmare.

-

Egentligen så handlar det inte om vad jag gör utan att jag gör. Jag vet att min mamma ser skeptiskt på mig när jag berättar om mina planer. Det var exakt samma blick hon gav mig när jag först berättade att jag skulle åka till Kos. Men om hon bara kunde förstå hur jag kände när jag var där nere och hur jag längtar efter att få känna så igen så skulle hon kanske stödja mig lite mer i min "jakt på lycka".

När jag tänker på Alexandra och vad hon gjort de senaste månaderna så beundrar jag henne. Inom loppet av ett år har hon rest till tre olika länder och bott utomlands i över åtta månader. Det är sånt jag vill göra. Jag vill uppleva nya saker, nya människor, nya erfarenheter.

-

Visst jag kommer sakna min mamma och min familj och mina vänner. När jag tänker på att jag måste lämna min lilla systerdotter i ett år så blir jag förkrossad. Men tanken på att inte göra det är ännu värre. Jag kan inte kompromissa mig själv hela tiden. Nån gång måste jag få göra nåt som enbart är för min skull och ingen annans. Jag vet att det kommer bli tufft ibland. Och ett år är en lång tid. Men gör jag inte det här nu så kommer det bli nåt annat senare. (Hade jag inte haft mitt körkort som mål de senaste månaderna så hade en sån här idé dykt upp bra mycket tidigare.)

-

Frågan är egentligen inte om jag kommer göra det. Utan när, var och vad. Om jag ändrar mig angående den här au pair-resan så innebär det bara att jag skjuter upp min resa lite. Jag skjuter upp den tills jag hittar nån annan grej som jag fastnar för nån annanstans i världen. Visste ni att för ett år sen så undersökte jag hur det skulle vara att åka till Afrika och arbeta som voluntär? Och för ett halvår sen kollade jag upp hur det skulle vara att studera på universitet i Skottland. Och för bara två månader sen försökte jag få ihop min ekonomi så jag kunde åka till Alexandra i Australien.

-

Jag vet att det låter som om jag får en massa idéer som jag aldrig fullföljer. Men faktum är att jag ständigt letar efter nånting som kan ge mig något mer. Något som ingen annan har. Något som gör mig till den jag är. Något som en sommar på Kos gav mig i ett par månader. Något som jag vill uppleva igen.

Förhoppningsvis inom en snar framtid.