Nu sitter jag här. I soffan i min lägenhet. Nyss hemkommen från jobbet. Med pojkvännen/sambon snarkandes i sovrummet. Möbler står huller om buller och det är kartonger överallt. Men vem bryr sig om det när jag känner mig som världens lyckligaste?

Carro is officially off the market

Känns som att det är dags att introducera den verkliga anledningen till varför jag inte skriver lika mycket i bloggen längre. Visst, sen jag började jobba har antalet blogginlägg per månad minskat drastiskt, men de senaste veckorna har det gått ner ännu mer och personen ni har att skylla på är Mr. Steve Demir.

På Café Opera med jobbet i Februari:

-

För en sisådär två och en halv vecka sen gick jag och blev swept off my feet av den här mannen (hur det hände är det ingen som vet, han är inte direkt skicklig när det kommer till kvinnor).

Och för ungefär tre dagar sen hände det här:

-
Som ni alla vet är allt som händer på Facebook sanning så från och med nu har jag alltså lagt mitt vilda singeliv på hyllan (mitt vilda bloggliv också tydligen). Och jag kunde inte vara lyckligare...

2010 - året då jag reder ut mitt liv

Den som vill får gärna tolka det här som ett försenat nyårslöfte, fast det är egentligen inte det som är tanken. Känner bara att det börjar bli dags att ta itu med de här sakerna, och framför allt, det känns som att jag faktiskt är redo att ta itu med de här sakerna.

-

Mission nr 1. Skaffa ett jobb. Check!

Mission nr 2. Red ut lägenhets-strulet. Jobbar på det.

Mission nr 3. Ta reda på vad jag ska plugga. Snart så, ska bara ta hand om allt annat först.

-

Mission nr 4 skulle kunna vara "skaffa mig ett kärleksliv", men det känns inte som att jag har så mycket kontroll över den saken så jag lämnar det öppet än så länge. (Plus att jag egentligen inte är i så stort behov av ett just nu - har tillräckligt att tänka på som det är.)

Varför kan inte jag få en sån?

Har precis läst ett reportage i GQ på nätet (en amerikansk herrtidning för er som inte visste det - och nej inte i stil med Playboy för jag vet att det är det ni tänker när jag säger herrtidning, GQ är faktiskt en väldigt klassig tidning med massor av coola reportage.) Artikeln hade rubriken "The Most Stylish 50 Men of the Past 50 Years". Den handlade (för er som av nån anledning inte förstod rubriken) om olika stilikoner för män de senaste halvseklet. Ja, självklart var Johnny Depp med! Andra celebriteter som poppade upp var Marlon Brando, Sean Connery, och David Bowie. Till och med Björn Borg fick en rättfärdig plats (japp, min svenska stolthet som föddes när jag flyttade till USA sitter fortfarande i, trots att det snart är ett halvår sen jag kom tillbaka).

Men det jag ville komma till, och anledningen till att jag ens började skriva det här blogg-inlägget, är att guuuud vad kär jag blir i alla 30-, 40-, 50- och 60-tals killar som går runt där i sina kostymer och ser coola ut. Cary Grant. Humphrey Boggart. Gregory Peck. Clark Gable. James Dean. Gene Kelly. De är ju för sexiga. Släng på en kille en svart kostym, vattenkammat hår, ciggarett i handen och måla honom i svartvitt så är det näst intill en omöjlighet för honom att inte vara snygg. (Sen att det är jävligt manligt är bara ett plus i kanten.)

Tänk på det. Varför tror ni George Clooney är så populär?

-

Cary Grant:

-

Clark Gable:

-

Gregory Peck:

-

Jag vill också ha en sån! Tror jag är född i fel era...

Haha, dagens citat kom från Peyman som helt plötsligt från ingenstans kläcker ur sig: "Varför har du inte skaffat pojkvän än? Vad är ditt problem?"

-

Det skulle kunna varit en tankeställare... Om jag nu tyckte att det var ett problem vill säga.

Spelet som spelas i verkligheten

Visst har jag berättat för er om Spelet? Det är en verklighetsbaserad bok skriven av Neil Strauss som jag (och väldigt många andra) läste när vi var på Kos. Kort sagt så handlar den om en kille (Neil Strauss själv) som blir indragen i en väldigt sjuk värld av "raggningsexperter". I och med bokens handling så innehåller den också en massa tips och tricks om hur man som kille ska bete sig för att fånga tjejer. Och igår mina vänner, fick jag en inblick om hur det är att vara en tjej som blir utsatt för detta spel. (Inte bara av EN kille heller!)

Metoder som blev använda var bl.a. "peacocking" och "utfrysning" och jag måste säga att det var hur roligt som helst att se de här metoderna användas i verkligheten. En av killarna jag träffade när jag var ute igår hade t.ex. på sig blinkande solglasögon och ett skärp där texten "Sökes: snygg, sexig, singel" rullade förbi med jämna mellanrum. Det är det här som kallas peacocking (som i påfåglar). Meningen är att man ska ha på sig nånting som gör att man står ut i mängden och blir ihågkommen oavsett hur galet det är (det är nästan så att ju galnare nånting är desto bättre). Och även om den här killen inte lyckades få nåt "avslut" med mig så måste jag ändå ge honom lite cred för metoden fungerade ju faktiskt till viss del, för är det inte så att jag sitter här och bloggar om honom nu en dag senare?

En annan metod jag fick uthärda var "utfrysning/bestraffning". Trots flera "nej tack, jag vill inte ha, jag tycker verkligen inte att det är gott" blev jag ändå påtvingad lite glögg av en kille. Och då jag vägrade dricka det (eftersom jag förstod vad det var han höll på med) var jag tvungen att bli "bestraffad" genom att han vände sig om och slutade prata med mig (i typ tjugo minuter). Denna metod ska tydligen skapa nån form av osäkerhet hos tjejen som sen gör att hon börjar söka sig till honom istället. Men då jag numera har min bibel i bakhuvudet vart jag än går bekom det mig inte särskilt mycket, istället ledde det bara till fler intressanta spel från bådas sida.

Jag måste erkänna dock, att trots att jag vet att de här killarna bara spelar så tycker jag fortfarande att de är bra mycket mer intressanta och underhållande än de som kommer fram med svackande blick och slänger ur sig nån osäker raggningsreplik. Självsäkerhet är sexigt, så är det bara. (Och inte så svårt att fejka som folk kanske kan tro.) Sen att man själv får en chans att "spela" när man träffar såna killar gör det bara ännu roligare.

Att leka ligger i vår natur som människor, glöm aldrig bort det.

Söndags-snabbis

Så var ännu en händelsfull helg över. Några av rollerna jag hunnit spela är bartender, nykter förare, brunch-dejt, båtpassagerare, Matrix-brud, tio-i-tre-ragg, fika-dejt, stadsvandrare, Jakan-vandrare med mera, med mera. Bilder och uppdateringar lär dyka upp nån gång, men just nu ska jag soooooova. Imorgon är det ny vecka och nya krafttag som gäller, ha det!

All is fair in love and war?

En trevlig födelsedag

En väldigt mysig dag har det varit. Med både vänner och familj. Fika, middag, shopping och till och med en födelsedagskyss hann jag med. (-Nu blev ni allt nyfikna va.) Allt som allt - en riktigt trevlig födelsedag.

25-26 maj 2008 - S

En händelsefull helg

Gamla vänner. Nya vänner. Jakobsberg. Åkersberga. Stockholm. Universitetet. KTH. Pojkar. Flickor. Stockholmare. Västeråsare. Londonbor. Sena nätter. Tidiga morgnar. Allt i ett och ett i allt.

Starttid: 24:e maj 01.52

Sluttid: 26:e maj 22.44

Nya planer

Jaha, det kanske är dags att berätta om mina USA-planer. (det är inga riktiga planer än, snarare funderingar) Så här är det: Jag funderar på att åka till USA och vara au pair i ett år. Har hittat en "agency" som verkar äkta och seriös och som jag just nu håller på att ansöka till. Ja jag vet att jag sa att det bara var funderingar, men hur ska det kunna bli mer än så om jag inte tar reda på saker. Hur som helst så verkar de riktigt bra och de tar hand om allting när det gäller att hitta familj och skaffa visum etc. Och sen när man väl är där kommer man hela tiden ha kontakt med nån från agencyn som hjälper en om man känner sig lite bortkommen och så vidare.

-

Varför jag vill vara au pair i USA i ett år?

- Ja varför inte.

-

Det känns som om jag just nu bara går runt och väntar på att livet ska hända mig. Jag väntar på att jag ska få en uppenbarelse och komma på vad jag vill göra med mitt liv. Jag väntar på att den där underbara drömprinsen ska komma ridande och ta mig med storm. Jag väntar på att det där underbara jobberbjudandet ska komma. Jag väntar på att mitt "riktiga" liv ska sätta igång. Och nu har jag fått nog. Livet funkar inte så. JAG funkar inte så. Om jag vill att nåt ska hända så får jag se till att ta hand om det själv. Så nu tänker jag åka till USA. Och jag tänker ge mitt liv en liten knuff så att alla de där sakerna jag väntar på kommer ett steg närmare.

-

Egentligen så handlar det inte om vad jag gör utan att jag gör. Jag vet att min mamma ser skeptiskt på mig när jag berättar om mina planer. Det var exakt samma blick hon gav mig när jag först berättade att jag skulle åka till Kos. Men om hon bara kunde förstå hur jag kände när jag var där nere och hur jag längtar efter att få känna så igen så skulle hon kanske stödja mig lite mer i min "jakt på lycka".

När jag tänker på Alexandra och vad hon gjort de senaste månaderna så beundrar jag henne. Inom loppet av ett år har hon rest till tre olika länder och bott utomlands i över åtta månader. Det är sånt jag vill göra. Jag vill uppleva nya saker, nya människor, nya erfarenheter.

-

Visst jag kommer sakna min mamma och min familj och mina vänner. När jag tänker på att jag måste lämna min lilla systerdotter i ett år så blir jag förkrossad. Men tanken på att inte göra det är ännu värre. Jag kan inte kompromissa mig själv hela tiden. Nån gång måste jag få göra nåt som enbart är för min skull och ingen annans. Jag vet att det kommer bli tufft ibland. Och ett år är en lång tid. Men gör jag inte det här nu så kommer det bli nåt annat senare. (Hade jag inte haft mitt körkort som mål de senaste månaderna så hade en sån här idé dykt upp bra mycket tidigare.)

-

Frågan är egentligen inte om jag kommer göra det. Utan när, var och vad. Om jag ändrar mig angående den här au pair-resan så innebär det bara att jag skjuter upp min resa lite. Jag skjuter upp den tills jag hittar nån annan grej som jag fastnar för nån annanstans i världen. Visste ni att för ett år sen så undersökte jag hur det skulle vara att åka till Afrika och arbeta som voluntär? Och för ett halvår sen kollade jag upp hur det skulle vara att studera på universitet i Skottland. Och för bara två månader sen försökte jag få ihop min ekonomi så jag kunde åka till Alexandra i Australien.

-

Jag vet att det låter som om jag får en massa idéer som jag aldrig fullföljer. Men faktum är att jag ständigt letar efter nånting som kan ge mig något mer. Något som ingen annan har. Något som gör mig till den jag är. Något som en sommar på Kos gav mig i ett par månader. Något som jag vill uppleva igen.

Förhoppningsvis inom en snar framtid.