Sovmorgon; vaknar till blå himmel, en skinande sol och med långpromenad på agendan. Idag är en bra dag.-

Carro is officially off the market

Känns som att det är dags att introducera den verkliga anledningen till varför jag inte skriver lika mycket i bloggen längre. Visst, sen jag började jobba har antalet blogginlägg per månad minskat drastiskt, men de senaste veckorna har det gått ner ännu mer och personen ni har att skylla på är Mr. Steve Demir.

På Café Opera med jobbet i Februari:

-

För en sisådär två och en halv vecka sen gick jag och blev swept off my feet av den här mannen (hur det hände är det ingen som vet, han är inte direkt skicklig när det kommer till kvinnor).

Och för ungefär tre dagar sen hände det här:

-
Som ni alla vet är allt som händer på Facebook sanning så från och med nu har jag alltså lagt mitt vilda singeliv på hyllan (mitt vilda bloggliv också tydligen). Och jag kunde inte vara lyckligare...

Färre blogginlägg och mer känslor

Det verkar som att ni får vänja er vid att blogginläggen blir lite mer sporadiska nuförtiden. Känner liksom att jag inte har lika mycket på hjärtat som jag vill dela med mig av här längre. Fast om jag känner mig själv rätt så lär det nog inte ta alltför lång tid innan det vänder. Erfarenheten säger mig att det alltid kommer finnas perioder när det enda jag vill göra är att pränta ner mina tankar på papper (eller i det här fallet ett tangentbord). Men för stunden tror jag de kommer få ligga på is ett tag. Offentligt i alla fall. Icke-offentligt fullkomligt sprudlar jag av tankar och känslor, men det kommer jag som sagt inte ta upp här...

Nu är det sängen som gäller. Ska ladda inför morgondagen då det först blir påskgrillning, sen jobb och till sist utgång med tjejerna. (Negar är nämligen hemma i Sverige en vända och det firas med buller och bång!) God natt världen!

Första dan på nya jobbet

Jag ska alldeles strax gå och lägga mig men tänkte bara titta in här och rapportera lite om min första dag på jobbet. Den var (precis som förväntat) hur bra som helst. Jobbet i sig är väldigt straight-forward och jag tror inte det kommer ta alltför lång tid innan jag börjar känna mig hemma bakom Vapianos bar. Sen var det väldigt trevligt att ha lite variation bland gästerna också (inte som när man jobbar i Jakan och man känner varannan människa som kliver in innanför dörren). Och att det ligger Gamla Stan är också kul för säkert en tredjedel av människorna där är turister och ni känner ju mig, jag hoppar vid varje tillfälle jag kan för att få prata lite engelska. Sist men inte minst så var mina nya kollegor hur trevliga som helst. Jag kände mig jättevälkommen och ser fram emot att få jobba imorgon igen.

Men nu mina vänner ska jag ta mina värkande ben (jag är inte van vid att jobba åtta timmar på stående fot längre) och mitt sprängfyllda huvud (det är mycket ny information att processa) och få lite skönhetssömn. Det är en ny dag imorgon också!

Inte ens två veckor hann jag vara arbetslös

Det känns fortfarande väldigt tidigt att berätta det här, men jag kör på ändå. Som vissa av er lade märke till så var jag på jobbintervju i onsdags. Det var en restaurangkedja som heter Vapiano som sökte personal till deras nya restaruang som öppnar i stan i april. Det var en trevlig liten upplevelse med både gruppintervju och en högst intressant personlig intervju. Hur som haver, jag måste ha gett ett bra intryck för idag så ringde de mig och sa att de har en bartender som ska sluta på deras restaurang i Gamla Stan och undrade om jag var intresserad av att ta hennes plats. Sagt och gjort! Var där och pratade med dem idag på eftermiddagen och jag börjar första veckan i februari! Tadaaa!

-

Var det nån som sa lågkonjuktur? Inte i min värld.

Melankoliska positiva känslor

Ligger här i sängen med datorn i knät och lyssnar på old-school-Britney-Spears-låtar. Har nyss haft två helt underbara kvällar och känner mig alldeles uppfylld av känslor. Känslor som ändå inte riktigt kommer överens.

-

Det känns som att jag är på väg in i en ny fas i livet, emotionellt menar jag. För första gången på väldigt länge känns det som att jag ser ljuset på horisonten. Att livet kanske inte är så dåligt ändå och att jag inte är så dålig. Och det är inte för att nånting speciellt konkret har hänt, det har enbart med mig själv och mina tankar och min inställning till livet att göra. (Det låter ego jag vet, men så är det.) Jag tror att enda sen jag kom hem från Seattle har jag börjat nån sorts ofrivillig "soul-searching" som nu faktiskt börjar ge resultat. Jag känner mig säkrare i mig själv än jag någonsin gjort tidigare och jag har äntligen börjat inse vad det är för sorts människa jag vill vara.

-

Men trots det så är det fortfarande nånting som gör att jag inte kan känna mig helt lycklig. Det finns fortfarande nånting grått som ligger och spökar inne i hjärtat och jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Är det mamma? Är det min suddiga framtid? Är det han som inte får nämnas vid namn? Är det alla andras struliga liv som jag så gärna vill hjälpa till att fixa? Eller är det kanske en kombination av allihop? Jag tippar på det sista.

-

Men till skillnad från de senaste månaderna så känner jag mig ändå hoppfull. För som jag och min käre vän K kom fram till för inte så länge sen; man kan inte hjälpa någon annan innan man hjälpt sig själv. Och just nu "hjälper jag mig själv" mer och mer för varje dag som går och det har gett mig hopp och tro på livet igen.

-

Det känns konstigt att att vara glad och lycklig när inte mamma finns här att dela glädjen med mig...

Med ett leende på läpparna

Är på väldigt glatt humör just nu. Och det är av två skäl:
-
Nr 1. Jag skrev högskoleprovet idag, och om jag räknat rätt (och det är samma poängräkning som på de gamla proven) så kommer jag få 1.6 i slutresultat. Score! Då har jag höjt mig o.2 poäng sen sist och 0.3 sen första gången jag skrev provet. Happy, happy, happy!
-
Nr 2. För att kunna jämföra resultaten med mina gamla prov var jag tvungen att gräva efter dem i en gammal låda och då hittade jag även massa annat roligt. Bland annat mina gamla dagböcker som jag skrev åren 2000 till 2007. Och herregud vad roligt det var att sitta och läsa i dem! Bara slå upp en sida på måfå och minnas tillbaka på alla knäppa och oknäppa äventyr man varit med om (och glömt bort). Har inte skrattat så här mycket på länge!
-
En sak är säkert dock, jag saknar INTE att vara tonåring. Tjugo passar mig alldeles utmärkt. Och vem vet 21 kanske blir ännnu bättre. Undrar om jag inte ska ta och testa det snart...

Dagens innehåll:

- Intervju med volontäravdelningen på Stockholms Filmfestival. Japp ni gissade rätt, jag ska jobba som volontär hos dem under de kommande sex veckorna. Kommer vara på event-avdelningen som har hand om alla galor, fester, röda-mattan-tillställningar etc; ska bli hur kul som helst! (Lite snopet kanske att det inte blir nåt betalt, men hoppas istället att alla gratis filmer jag kommer få se väger upp för det.)

-

- Fika i solen med Bella och Karro. Att sitta på Café Moda en höstdag som denna och bara snacka massa skit var hur skönt som helst. Och välbehövligt. Nu när min största källa till skitsnack har emigrerat till London har det inte blivit så mycket sånt på sista tiden.

-

- Och nu? Blir det till att plugga, plugga, plugga! Jag hoppas på att bli klar med första uppgiften ikväll så jag har hela helgen på mig att jobba på den andra. Vilket betyder att ni inte får komma med några roliga förslag som kan locka bort mig från mitt välbehövliga studerande. Hör ni det!

-

Nu ska jag ta och äta lite middag innan det är dags att sätta sig med svenskan igen. Men jag lämnar er till att njuta av den här härliga höstbilden. Ciao bellas!

Söndags-snabbis

Så var ännu en händelsfull helg över. Några av rollerna jag hunnit spela är bartender, nykter förare, brunch-dejt, båtpassagerare, Matrix-brud, tio-i-tre-ragg, fika-dejt, stadsvandrare, Jakan-vandrare med mera, med mera. Bilder och uppdateringar lär dyka upp nån gång, men just nu ska jag soooooova. Imorgon är det ny vecka och nya krafttag som gäller, ha det!

Oj, oj, oj, gaaaaaalen kväll ikväll (igår?). Helt galen. Galnare än så här blir det nästan inte... 160-årskalas säger jag bara, det är skiten det.

3 timmar och 45 minuter kvar...

-

Sen sätter jag mig på ett plan och flyger halvvägs runt jorden i tio timmar. Kul? Det kan jag väl inte påstå. Men jag har laddat med bok, dator (hoppas planet har el-uttag), Cosmopolitan (tidningen inte drinken) och Twilight-news så jag hoppas jag klarar mig. Sen hoppas jag på att kunna sova en stund också med tanke på att jag flyger nästan ett halvt dygn.

-

Sista dagen i Staterna... Är det nu det är meningen att jag ska skriva nån sorts sumering av min tid här i USA? Dela med mig av en liten anekdot och sen berätta om hur den här upplevelsen har förändrat mitt liv?

Det är ett alternativ. Men istället tänker jag bara köra på och dyka rakt in i nästa skede i mitt lilla liv.

-

Men här är några stunder jag kommer minnas med ett leende:

-

Juletider i Seattle:

-

Victoria-resan med au pair-gruppen:

-

Svenska flickorna på 4:e juli (och Space Needlen så klart):

-

Mina älskade små ungar:

-

Och självklart sista kvällen i Seattle:

-

Självklart finns det tusen saker till jag kommer ta med mig från mitt år som au pair. Men skulle jag försöka räkna upp alla dem här så skulle det här blogginlägget aldrig ta slut. Och nu är det faktiskt dags för mig att åka till flygplasten. Puss på er allihopa och hej då USA!

Just one of those days I guess...

Snarare one of those weekends... Det här senaste fyra dagarna har inte blivit riktigt som planerat (kan vara för att vi aldrig tog oss tiden till att planera nåt). Men det har ändå varit en riktigt bra helg, händelserik om inte annat. Här är lite av vad som hänt:
-
- Introducerade Louisa för improv
- Fest i Jimi Hendrix's brorssons poolhouse
- Rockband till klockan fem på morgonen
- Fontän-bad (dusch?) i Seattle Center
- Karusellåkning
- 4th of July fest med JÄTTEFINA fyrverkerier (bilder kommer)
- Mini-roadtrip till San Juan Islands
- med mera, med mera...
-
Lägger upp lite bilder när jag får tid. Nu när ungarna har sommarlov så blir det nio-timmars arbetsdagar och sen försöker jag trycka in så mycket som möjligt av Seattle nu sista veckorna så det blir inte mycket tid över till att sitta framför datorn. Meeeen jag kan säker prioritera bort lite sömn nån natt så ni kan fortsätta få en inblick i mitt liv här borta.
Och med det säger jag god natt!

Valborgsfirande på 1:a maj

Underbar kväll igår! Bonfire på stranden med grillad korv och s'mores var ju inte helt fel. Sen blev vi medbjudna på fest (vi = jag, Louisa och Sofia) så vi tryckte ihop oss sex pers i en liten bil (mindre än min därhemma!) och drog iväg mot U-district. Där blev det en avstickare hem till Jesse med lite Ring of Fire (har ni nånsin smakat rött vin och cola? det är godare än man tror) innan det var dags för party party. Sen när vi kom till festen (efter en lååång promenad) så var det elektro-musik och glow-in-the-dark-body-paint som gällde - skitkul!

-

På väg till stranden - bara en liiiiten nedförsbacke

-

Golden Gardens - kan det bli mysigare än så här?

-

Kakor + choklad + grillade marschmallows = S'mores = himmelriket

-

Nån bestämde sig för att slänga in en död gran i brasan - då jäklar blev det fart på elden!

-

Sofia och jag i bilen på väg till U-district

-

Haha, det gick inte så bra att få med den självlysande färgen på bild men vi försökte i alla fall.

F.v - Sofia, jag, Louisa och Jesse

-

Louisa hade målat en mustasch på sitt finger med glow paint, men som sagt det syns inte så bra ^^

-

Och jag blev tvångsmålad till en katt med morrhår (ni får låtsas att ni kan se det)

-

Det var en riktigt lyckad Valborg måste jag säga. (Även fast den firades på första maj.)

Ikväll är det hemmafest i Capitol Hill som gäller. En bekant till Louisa ska ha utflyttningsfest så det blir till att röja rejält. Nu ska jag hoppa in i duschen (måste tvätta bort den o-så-trevlig röklukten från igår). Hoppas alla kommer få/har haft en trevlig lördagskväll. Tjipp!

Min måndagkväll

Äntligen har det blivit så pass varmt ute att man kan sitta i en park om kvällarna och göra ingenting. Visserligen blev vi lite frusna efter en timme, men det var ingenting som en milkshake på Johnny Rockets inte kunde bota. (Ja, jag vet; hur kan glass bota nedkylning? Vet inte, men jag tror inte det finns nånting som den här milkshaken inte kan bota.) Skönt med lite tjejsnack också, det var längesen jag hade ett (riktigt) sånt. Tack Louisa!

För alla twittrare där ute...

Tydligen så utmanade Ashton Kutcher ganska nyligen CNN att bli den första twittraren som når 1 miljon "följare". CNN antog utmaningen och det har pågått en riktig duell mellan dem. Ashton lovade att donera 100.000 dollar till välgörenhet om han kom först och Larry King gick med i leken och sa att han bjuder in vem än vinnaren är till sitt program. Insatserna har blivit högre och högre och för en sisådär tio minuter sen så vann Ashton! Man kunde se det hela på live-TV på nätet när det hände (ja, jag tittade) och det var faktiskt riktigt underhållande. Efteråt gick de (Ashton, Demi och deras vänner) lös på champagnen och det blev tacktal och check-skrivande och en hel massa annat.

Jag är inte så insatt i varför det hela blivit en så stor grej, men det var roligt att man i alla fall fick vara en liten del av det. (Självklart gick jag också med och "följde" honom.) Det är nästan som att jag "hjälpte" till att fixa den där donationen till MalariaNoMore.org och det känns faktiskt ganska bra.

-

Med det sagt tänker jag gå och lägga mig. God natt Seattle, god morgon Sverige.

ps. Karro, tack för kommentaren. Den gjorde mig glad :)

Först -> panik, sen -> Vad-gör-man-inte-för-barnen? sist -> *stolt*

Varning för känsliga läsare; blodiga scener förekommer
-

Jag orkar inte skriva om helgens bravader just nu men om ni vill kan ni kolla på ny-uppladdade bilder på facebook. Istället ska jag berätta om min första au-pair-panik-vad-gör-man-inte-för-barnen-känsla som jag hade idag.

-

För er som inte vet det (vilket jag tror är rätt många) så är det Martin Luther King Jr. Day idag. Det är en helgdag och barnen var lediga från skolan, vilket betyder att jag varit hemma med dem hela dagen. På eftermiddagen bestämde vi oss för att gå ut ett tag och njuta lite av det fina vädret, barnen tog fram sina cyklar (i januari?!) och vi traskade iväg. (Samma rundtur som jag gjorde igår btw.) Sen på hemvägen stannar vi till vid ett par bänkar för jag vill ta lite roliga bilder med den fina havsutsikten som bakgrund, och då händer det! Jack och Claire står och kramas/brottas/hoppar och Claire slår näsan i Jacks cykelhjälm. Aj, aj, aj. *tårar* Sen ser jag att det börjar komma lite blod ur hennes ena näsborre. Jag sätter ner Claire för att snabbt försöka leta fram en näsduk, och medan jag rotar i min handväska hör jag Jack, "Oh my god". Jag vänder mig om och Claire har halva ansiktet fullt med blod. Det fullkomligt forsar ut, hon har det i munnen, på händerna, på tröjan. Shit!! Vad i helvete gör jag nu?! Jag rotar febrilt i varenda litet fack i både jacka och väska men inga näsdukar! Och varför skulle jag glömma vattenflaskan hemma just idag?!?!

Okej, jag måste fixa det här på nåt sätt. Vi måste ta oss hem. Men fan, det är för långt hem för att hon ska kunna gå så där hela vägen. Kan jag använda gamla kvitton att torka det med? Nej dummer, det kommer aldrig att funka, jag behöver nåt som kan suga upp blodet. Jag kan använda hennes tröja! Nej fan, hon kan ju inte gå hem utan tröja heller hon kommer frysa ihjäl. Men vad tänker jag med, det är klart jag ska använda min egen tröja! Men shit, jag har på mig min nyköpta vita college-tröja. Men vänta! Vad har jag på mig under? Mitt gamla 50krs-linne från HM. Där har vi det! Så vad annat kan jag göra än att slänga av mig kläderna, ta linnet och börja torka Claires ansikte.

Nu har det gått kanske två minuter sen hon först slog i sig (konversationen som jag hade med mig själv varade i kanske fem sekunder) och det känns som om vi (läs jag) börjar få läget under kontroll. Och fastän jag fortfarande är lite stissig så hinner jag nånstans i bakhuvudet tänka att hur sjukt måste inte det här ha sett ut för en förbipasserande? Det är mitten på januari och där står en tjej i bara BH, med världens utsikt i bakgrunden och en blodig unge i famnen.

-

Lite komiskt var det faktiskt. En del av mig önskade att nån hade haft en kamera, för trots hemskheten i det hela (som egentligen inte var så farligt) så vet jag att det här är en situation jag kommer minnas för alltid. Jag kommer för alltid känna mig stolt över att jag lyckades hålla huvudet (någorlunda) kallt för att klara av och lösa situationen själv. Det ger mig hopp om att om jag nån gång skulle råka ut för nåt mer allvarligt (peppar peppar) så kanske jag kommer klara av det också.

-

Det här kanske kommer låta jättekonstigt, men det var lite av den här anledningen jag gjorde det här. Flyttade till USA för att bli au pair menar jag. Missförstå mig rätt nu, det är inte som att jag vill att barn ska börja blöda till höger och vänster runt mig (jag och barnen har till och med kommit överens om att det räcker med ett "näsblod" per au pair, jag känner inget behov av att behöva ta hand om fler blodiga olyckor). Men den här känslan av att kunna säga att jag överkom min egen panik och löste situationen utan någon annans hjälp; det känns bra, riktigt bra. Idag kan jag uppriktigt säga att jag är stolt över mig själv.

-

-

Det blev ingen kodak-moment-bild men de här kan jag i alla fall visa er (det får bli lite av en före-och-efter-bild.):

-

Här är Jack och Claire kanske en halv minut innan hon slår i sig

-

Och här har vi de blodiga tröjorna innan de åkte in i tvättmaskinen

Gårdagen -> dan före dopparedan

Jag hann/orkade inte skriva om min dag igår för jag kom hem så sent, men det känns ändå som att det hände lite grejer igår som jag vill dela med mig av.
-
Pannkakslunchen:
Först blev det pannkakor till lunch (det har jag ju redan berättat om). Jag gjorde pannkakor för första gången i hela mitt liv och förutom den allra första som mer såg ut som scrambled eggs än en pannkaka så blev de ganska fina. Små, men fina. Sen att barnen tyckte jag var helkonstig som föreslog pannkakor till lunch brydde jag mig inte så mycket om - det är tydligen mer av en frukostgrej här i USA.
-
Pulka-åkningen:
Sen efter lunch ringde grannen och frågade om Jack och Claire ville följa med och åka pulka. Självklart ville dem det! Och jag som ändå behövde gå ner till banken bestämde mig för att också hänga på. Snacka om att det gick fort i backen! Nu när snön har legat i några dagar så är det ju näst intill isbana överallt (Janine (grannen) halkade till och med på vägen och slog i handleden - livsfarligt!), men i pulkabacken blev det hur bra som helst.
-
Farföräldrarna:
När vi kom hem efter allt pulkaåkande hade J's föräldrar dykt upp. Det var meningen att de skulle komma idag (på julafton) men de åkte tidigare i hopp om att missa snöovädret. JP (farfar) välkomnade mig med en stooooor kram och är hur gullig som helst. J (farmor i det här fallet, inte pappa) är också jättesnäll och vi satt och fikade en stund igår.
-
Inga pengar till bussen/var är bussen?/främlingar/biltur Downtown-äventyret:
Sen bestämde Candice och jag att vi skulle träffas downtown så jag kunde handla det sista till Jack och Claire. Eftersom J's föräldrar var här kunde jag åka lite tidigare istället för att behöva vänta tills J och P kom hem. Or so I thought...
Historien lyder: Jag skulle ta bussen som gick halv sex härifrån för att sen träffa Candice utanför Macy's klockan sex. Men när jag kommer ner till hållplatsen inser jag att Shit! Jag har inga pengar till bussen! (för att kunna åka buss här måste man antingen ha busskort eller betala med jämna pengar). Så jag fick springa tillbaka till huset, rusa upp till Jack och be honom om 2 dollar (jag kunde inte gärna fråga farföräldrarna efter pengar - jag hade bara känt dem i en timme. Så ja, jag raidade tio-åringens veckopeng - i'm not proud of it. Men jag erbjöd honom faktiskt en dollar extra som tack för hjälpen så han tjänade i alla fall på det.)
Anywho, när jag kommer tillbaka till busshållplatsen så har jag ingen aning om om jag missat bussen eller inte. (Här måste man räkna med att bussen kan komma plus/minus fem minuter av det som står i tidtabellen. Plus att när vägarna ser ut som de gör nu säger dem att man inte kan räkna med busstiderna överhuvudtaget.) Jag var tillbaka kl 17.36, exakt den tiden då bussen skulle gå, så jag sätter mig och väntar och hoppas på att den är försenad. Efter ett par minuter kommer det en till tjej som också ställer sig och väntar på bussen. Vi står där båda två, sida vid sida i kylan, medan minuterna tickar förbi. Helt plötsligt stannar det en bil på andra sidan gatan, en kille vevar ner rutan och frågar om vi vill ha skjuts downtown för han är ändå på väg åt det hållet. Ehh...? (Vid det här laget hade jag väntat på bussen ett bra tag och det började bli ganska kallt.) Men eftersom min mamma har lärt mig att man inte ska hoppa in i främmande killars bilar så stod jag emot frestelsen och sa snällt Ehm, I think I'm good. But thanks. och tjejen brevid mig mumlade nåt liknande. Efter det här var det precis som om isen var bruten mellan oss och vi börjar prata, hon berättade att hon heter Kyra och bor ett par kvarter bort, m.m. Men hur skulle vi lösa det här? Finns det nåt ställe man kan ringa och kolla om bussarna går? Ingen aning. Till slut bestämde vi oss för att gå tillbaka upp till mig, kolla internet om bussarna går, och gör de inte det så skulle jag kolla om jag kunde låna bilen och köra downtown.
Sagt och gjort. Vi går tillbaka och kollar internet, och bussen går(!) - men inte förbi vår busshållplats. På grund av att vägarna blivit så dåliga med all snö och is så börjar inte bussen gå förrän vid Dravus Street, som egentligen inte ligger så långt bort, men det skulle tagit typ tjugo minuter att gå och vi var redan försenade. Vid det här laget har klockan hunnit bli halv sju och P har kommit hem, så hon föreslår (lite motvilligt tror jag) att jag tar bilen ner. So off we go, två tjejer som känt varandra mindre än en halvtimme, ut på de snöiga vägarna och in mot stan.
-
Shopping:
När jag väl mötte Candice downtown så var klockan nästan sju och vi var båda vrålhungriga. Så det första vi gjorde var att leda reda på en foodcourt och slänga i oss en massa mat (jag åt självklart donken-mat, vad annars ska man äta när man är i stan?). Efter kanske en timmes tittande i massa ointressanta affärer bestämmer vi oss för att åka till ett shoppingcenter i Bellevue Square istället. Nu runt jul så har affärerna öppet enda till elva så vi hade gott om tid på oss. Hur det gick där vet ni redan, och vid elva-tiden var det dags att dra sig hemåt.
-
Vilse i Seattle:
Första gången jag är ute och kör på egen hand (bortsett från fram och tillbaka till barnens skola) så är det självklart att jag åker vilse. Helt ärligt så förväntade jag mig inte så mycket annat. Till och med när jag satt och lyssnade på Candice's förklaring till hur jag skulle ta mig hem så hörde jag en röst i bakhuvudet som sa det spelar ingen roll vad hon säger, du kommer åka fel ändå. Och visst gjorde jag det. Nästan det allra första jag gjorde var att ta fel avfart på motorvägen. Men efter att ha åkt ut i världens villaområde så insåg jag att det bara var att vända om och åka tillbaka. Väl uppe på motorvägen igen så lyckades jag ta mig in till stan utan några större problem, men självklart var det inte slut där. Jag svängde fel på ett ställe till och irrade runt downtown ett tag, men tack vare Seattle's Space Needle lyckades jag hitta hem till slut. Klockan tio över tolv var jag äntligen hemma igen. Jag tog en snabb kopp te, pratade lite med storasyster som satt och drack julmorgons-kaffe och sen gick jag och lade mig!
-
Det här blev ett jäkla långt inlägg och jag är imponerad om ni orkat läsa ända hit. Men som jag sa; det hände mycket igår. Det har hänt en hel del idag också och om jag har tid/ork senare kommer jag uppdatera om det också. (Känns nästan som att jag måste skriva om hur min dag har varit, det är ju trots allt julafton.)

Näst sista natten

Jag åker på måndag... Det är helt sjukt. Jag ÅKER - på måndag!! Det är mindre än två dagar kvar!!!!! Det känns som om det bara var förra veckan som jag fick det där första telefonsamtalet från familjen. Det har fortfarande inte sjunkit in att jag åker. Trots att jag nu sagt hej då till både släkt och vänner (de flesta i alla fall) och fått lyckönskningar från både höger och vänster. Det är sjukt. Imorgon blir det mycket att stå i.
-
- Måste packa det sista.
- Måste ut och köpa sko-sulor och möjligtvis en kamera.
- Ska träffa Tjejerna och fika på eftermiddagen
- Ska träffa J och lämna tillbaka hans bok
- Måste titta igenom och sortera alla papper som jag ska/inte ska ha med mig.
- Måste klämma in en sista träff med Alex nån gång under dan
- Klockan 22.00 kommer Maria hem från Skövde, så då ska jag träffa henne en snabbis och säga hej då (och kanske Ella också)
- Och all annan ledig tid ska tillbringas med min lilla mamma.
-
Sen nånstans emellan allt det där måste jag komma ihåg att hålla mig lugn och inte hispa ur totalt. Det kanske är bra att jag har så mycket att göra, då kommer jag inte ha tid att få panik. :)

Galet känslomässig

Alltså jag tror jag håller på att bli galen. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var gravid. Okej, nä det skulle jag inte. Men det jag försöker säga är att jag tror mina hormoner håller på och löper amok. Ni som känner mig vet att jag (normalt) har ett ganska jämt humör. Ett jämt humör som oftast lutar åt den glada sidan. (Det hoppas jag ni vet i alla fall.) Kan ni då förklara för mig hur jag kan gå från att vara på världens underbaraste humör till att fem minuter senare sitta och storböla för mig själv. Jag förstår inte! Jag förstår verkligen inte. Och det gör det ännu mer frustrerande. Det skulle vart okej om jag faktiskt förstått vad alla de här känslorna betydde och varför de måste slå av och på hela tiden, men det gör jag inte. Jag har verkligen ingen aning. I'm going insane!