Förbannat också!

Ingen fara, behöver få ur mig lite frustration bara. Det är så att sambon min har gått och gjort mig till temporär datanörd. (Jag hoppas i alla fall att det är temporärt.) Och alldeles nyss gjorde jag världens tabbe och förlorade allt jag spelat senaste hrm... fyra timmarna. "Förbannat också!" Så nu är det bara för mig att köra en uppe-sittar-natt och ta igen allt jag förlorat. (Jag tänker inte berätta vad det är jag spelar, det är tillräckligt pinsamt som det är.) God natt på er allihopa! Om ni vill mig nåt så vet ni vart jag finns.

Flera av er har klagat på att jag bloggat för lite senaste tiden. Och jag veeeet, jag har varit jättedålig på det. Men så som det ser ut just nu så orkar jag bara inte skriva lika mycket som jag brukar göra. Min hjärna går på högvarv större delen av dygnet, och när den inte gör det vill jag bara njuta och slappna av och inte behöva tänka på nånting. Inklusive bloggen. För jag tänker precis lika mycket, om inte mer, när jag bloggar. Jag har sagt det förrut, att när jag skriver i bloggen så är det lite som terapi för mig. Det jag skriver ner på datorn och det ni får läsa här är bara en bråkdel av allt det som jag går igenom i hjärnan under skrivprocessen. (Majoriteten av mina inlägg spenderar jag faktiskt från tjugo minuter upp till en timme på att skriva, ibland mer.) Och jag älskar det! Det är ju faktiskt det som är den riktiga anledningen till varför jag bloggar.

Men just nu försigår det som sagt redan jättemycket hjärnaktivitet i min lilla kropp, och jag orkar inte med mer för tillfället. Ni får helt enkelt försöka klara er med mina sporadiska blogginlägg, och räcker inte det, ja då får ni väl plocka upp luren och ringa mig istället!

-

Kände att den här passade in ganska bra just nu:

Jag är utråkaaaaaad! (Vilket är ett ytterst bra tecken på att jag håller på att bli frisk.)

Nu känner jag hur stressen håller på att krypa fram igen. Inte bra. Jag måste gå och skrika in i en kudde eller nåt...

Alltså har hela världen gått och blivit tokig?! Ska man aldrig få en lugn stund??? Är det så här det kommer vara nu? Så fort man tror att det börjar bli bra igen så kommer det en ny smäll. Och en ny. Och en ny. Det tar aldrig slut!

Visst förändring är bra för en, det håller jag med om. Men jag kan väl åtminstone få hinna med och andas lite innan det är dags igen. Eller är det för mycket att begära?

En dag för sent, fan!

Måndagen den 22:a juni 2009 fick Cameron Diaz sin alldeles egna stjärna på the Hollywood Walk of Fame.

-

-

-

Tisdagen den 23:e juni gick jag på rundvandring och fick se den senaste stjärnan. Why, oh why wasn't I there 24 hours earlier?!

Vart ska jag ta vägen?

Jag känner mig så konstig just nu. Jag har hundraartontusen tankar som snurrar i min hjärna men jag har ingen aning om vad jag ska göra åt dem. Det är minnen, fantasier, planer, drömmar. Allt är huller om buller. Min vanliga taktik att fokusera på en sak i taget fungerar inte längre. Jag lyckas liksom inte slå bort de andra tankarna på samma sätt som jag kunde förrut. Jag känner mig bara så förvirrad. Och plan B (att bara släppa allt) funkar inte heller för jag vill inte släppa det. Jag vill inte. Och då blir jag bara ännu mer frustrerad!
-
Så förutom alla glada, ledsna, uppspelta, rädda, drömmande och ensamma känslor jag har just nu, så lägger det sig en känsla av frustration och irritation ovanpå alltihop. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Vilket gör mig ännu mer irriterad! Det känns som att jag har fastnat i en ond cirkel och vad jag än gör så blir slutresultatet frustration.
-
Kan någon snälla säga åt mig vad jag ska göra. för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och säg inte att jag ska ta en dag i taget för det är det jag har gjort hittills och det funkar uppenbarligen inte. Det är det som har lett mig till det förvirrande stadiet jag är i idag. Jag vill ha ett konkret råd. Jag vill att nån ska komma fram till mig och säga "först ska du göra så här, sen ska du göra så här" punkt. Inga fler abstrakta kommentarer! Såna får jag nog av i mina egna resonemang och jag klarar det inte längre.
-
I vanliga fall när jag går igenom mina alternativ så brukar det alltid finnas ett som står ut. Ett alternativ som känns mer rätt än de andra. Men nu... Ingenting.
-
Jag känner mig bara så otroligt lost...

IRRITERAD!

Hata, hata, hata(!) tvättbjörnar!!!!!

Jag hade precis en nära-döden-upplevelse med en j*vla tvättbjörn! Okej, det kanske inte var en nära-döden-upplevelse per se, men det var i alla fall en upplevelse och den har lämnat mig alldeles skakig.

-

Jag var på väg hem från min swing-lektion och bestämde mig för att testa en annan väg, (bara för att se om jag hittar). Vägen som jag tog gick längs vattnet men den var inte upplyst så det var lite småläskigt att åka där ändå. Sen när jag kommit upp till vårt område och är kanske två kvarter från vårt hus; då kommer det en tvättbjörn springandes rakt ut i vägen! Den är bara några meter framför bilen och jag fullkomligt ställer mig på bromsen! (Jag vet, jag vet, "man ska inte stanna för djur som är mindre än ett rådjur" bla bla bla. Det är inte så lätt att komma ihåg det när varenda reflex i kroppen säger åt en att bromsa när nånting kommer rusande ut på vägen.) Anyway, jag tvärbromsar men hinner inte helt och hållet och jag känner att jag träffar nånting. Shit, shit, shit; jag blir alldeles paralyserad (tror till och med att jag skrek till lite). Sen ser jag hur två(?!) tvättbjörnar springer iväg från bilen och ut i mörkret och lämnar mig där alldeles darrig. Jag känner hur adrenalinet pumpar i kroppen och jag sitter och bara andas ett tag innan jag klarar av att köra igen.

-

Hur vågar dem skrämma mig så där?! Och sen bara springa iväg utan en skråma. De kommer springa runt och fortsätta välta papperskorgar som om ingenting har hänt medan jag kommer ha men för livet! (Okej, jag överdriver lite. Men jag kommer aldrig mer kunna se en tvättbjörn på samma sätt.) De är tjocka, äckliga, korkade, rabiesfyllda djur med små lysande elaka ögon! Hata, hata, HATA tvättbjörnar!

-

Om ni vill veta om mitt första möte med kvarterets tvättbjörnar kan ni läsa det här.

-

ps. Fråga mig inte hur det kom sig att det bara var en tvättbjörn som sprang ut framför bilen, men när jag stannat så var de två som sprang tillbaka. Jag har ingen aning. Förmodligen så missade jag helt enkelt den andra under mitt panikslagna försök att stanna bilen. Eller(!) så har jag just upptäckt att jag har en magisk förmåga och från och med nu kan jag klona tvättbjörnar genom att köra på dem med bilen! (Personligen tror jag på alternativ nummer två.)

Tvättbjörnsattack!!!!

Okej, jag överdrev kanske liiiite med rubriken. Det var inte så mycket en attack som det var ett tvättbjörnsbesök. (Vet inte ens om jag kan kalla det ett besök... Hursomhelst så kommer det här inlägget handla om tvättbjörnar. Med mera.)

-

Klockan är halv tolv just nu och jag har precis kommit hem efter att ha varit ute och ätit med Candice. (Våra middagar som av nån anledning alltid slutar med ett besök på Barnes and Noble - förmodligen eftersom det är enda stället som har öppet så här sent. Patetiskt? Yeah, I know.) Anywho, Candice skjutsar hem mig och precis när jag ska ta tag i handtaget för att gå ur bilen så ser jag nånting som rör sig i ögonvrån. Det är en tvättbjörn! Den springer över gatan bara tre, fyra meter framför oss. Och precis efter den kommer det en till! Jag sitter och tittar fascinerat medan de sniffar på grannarnas staket. Jag har aldrig sett tvättbjörnar förrut, möjligtvis nån gång på nåt zoo men aldrig i så här i "det vilda", det var ganska coolt. Haha, Candice kommentar var: "Yes, please go in to the neighbours." (Tydligen så är våra grannar inte världens snällaste personer. Candice har haft en dispyt med dem tidigare och J och P har till och med blivit stämda av dem. Jag har fått strikta order om att inte parkera framför deras hus (även fast hela gatan räknas som allmän egendom) för de får tydligen fnatt om man gör det. Och så har de såna där gargoyles på huset (vet inte vad det heter på svenska, ni får googla), hur läskigt är inte det på en skala?)

I alla fall, tillbaks till tvättbjörnarna. Som sagt, de sitter och sniffar på staketet till grannarna och jag sitter som fastfrusen i bilen. Helt plötsligt vänder dem och går in på vår tomt! Ve och fasa! Vad ska jag nu göra?! Aldrig i livet att jag tänker gå in om det finns en möjlighet att de sitter och vaktar utanför ytterdörren. (Jag kanske ska berätta att under de minuterna som vi suttit i bilen och iakttagit tvättbjörnarna så har Candice börjat babbla om rabies och sjukdomar och om hur tvättbjörnar attackerar och river folk när de känner sig hotade.) Hur ska jag nu våga gå in?! Det slutar med att vi går ut båda två och smyger sakta mot huset. När vi fastslagit att kusten är klar så springer jag in fort som f*n och hoppas för guds skull att ingen tvättbjörn ska slinka in samtidigt som jag öppnar dörren...

-

Och nu sitter jag här ensam på mitt rum, med en paranoid känsla av att jag har massa tvättbjörnar under sängen som kommer attackera så fort jag sluter ögonen. Jag vet, normala människor är rädda för mörkret, jag är rädd för att en grå-vit hårboll ska hoppa på mig och riva mig i sömnen. I'm not normal...

-

ps. Bilden av tvättbjörnarna är inte en som jag har tagit (jag hann inte fram med kameran) utan det är en random bild jag hittade på google. Men det var ungefär så här de såg ut där de lurade i mörkret med sina självlysande ögon, those evil bastards!

- Förlåt, jag är fortfarande lite uppskrämd.

-

pps. Har ni sett Handen som gungar vaggan? Kommer ni ihåg huset som barnflickan bodde i?Det huset ligger bara ett par kvarter härifrån! Candice berättade det idag när vi åkte förbi där.