4:e december 2008 kl. 19.28 (Seattle-tid) - kl. 03.28 (svensk tid)
-
Nu sitter jag på planet och flyger nånstans över Amerikas kontinent. Jag är hur trött som helst men kände att jag vill skriva av mig lite innan jag försöker sova. (Jag vet inte när jag kommer få chansen att skriva igen – kommer förmodligen ha fullt upp de kommande dagarna.) Vi har hunnit flyga i snart två timmar (tror jag) och det är över tre timmar kvar innan vi landar i Seattle. Det är helt molnfritt utanför fönstret så lite då och då ser man ett hav av ljus när vi åker över nån stor amerikansk stad.
-
Jag kanske också borde berätta att vi är cirka en och en halv timme försenade. Planet hade ”electrical problems” innan vi lyfte så det tog ett tag innan vi kom iväg. Som tur är hade vi redan fått gå på planet när de kom på det så jag kunde läsa bort det mesta av dötiden. Min mexikanska kamrat sitter typ sju rader framför mig så henne har jag inte sett sen vi gick på. Jag har i och för sig en tom plats bredvid mig som hon skulle kunna ta, men jag orkar inte anstränga mig med hennes hackiga engelska sex timmar i sträck (jag använder den som en nacho-chair istället.) ;)
Jag kanske också borde berätta att vi är cirka en och en halv timme försenade. Planet hade ”electrical problems” innan vi lyfte så det tog ett tag innan vi kom iväg. Som tur är hade vi redan fått gå på planet när de kom på det så jag kunde läsa bort det mesta av dötiden. Min mexikanska kamrat sitter typ sju rader framför mig så henne har jag inte sett sen vi gick på. Jag har i och för sig en tom plats bredvid mig som hon skulle kunna ta, men jag orkar inte anstränga mig med hennes hackiga engelska sex timmar i sträck (jag använder den som en nacho-chair istället.) ;)
-
Förresten tjejer, hur går det med Twilight? (Den här frågan är riktad till både mina flickor hemma och Mirre och Angelica som också borde kommit en bit vid det här laget.) Jag kommer förmodligen läsa ut tvåan här på flyget – om jag inte somnar efter det här vill säga.
Förresten tjejer, hur går det med Twilight? (Den här frågan är riktad till både mina flickor hemma och Mirre och Angelica som också borde kommit en bit vid det här laget.) Jag kommer förmodligen läsa ut tvåan här på flyget – om jag inte somnar efter det här vill säga.
-
Nu undrar ni kanske om jag är jättenervös där jag sitter och ska möta min nya host-familj om bara ett par timmar. Och svaret är nej, det är jag inte. Inte alls. Konstigt va? Men faktum är att det känns som om jag redan känner dem, och ”I can’t wait” att få träffa dem (det är lika bra att ni vänjer er vid svengelskan för den lär bara bli värre.) Eller så ör jag inte nervös för att jag är alldeles för utmattad för att orka känna några andra känslor än trötthet; det har varit ett par hektiska dagar i NY.
Nu undrar ni kanske om jag är jättenervös där jag sitter och ska möta min nya host-familj om bara ett par timmar. Och svaret är nej, det är jag inte. Inte alls. Konstigt va? Men faktum är att det känns som om jag redan känner dem, och ”I can’t wait” att få träffa dem (det är lika bra att ni vänjer er vid svengelskan för den lär bara bli värre.) Eller så ör jag inte nervös för att jag är alldeles för utmattad för att orka känna några andra känslor än trötthet; det har varit ett par hektiska dagar i NY.
-
Så hur kändes det att säga hej då till alla i New York idag? Alltså, jag kan ju inte påstå att det var den tårdrypande scen som Sandee (vår ”lärare”) sa att det skulle bli, men lite ledsen blev jag. Mina svenska kompisar stannar allihopa på östkusten så det är nog inte särskilt stor chans att vi ser varandra igen. (Om vi inte tar och åker på semester ihop eller nåt, vilket inte skulle vara helt fel.) Ni ska veta att dörrarna alltid står öppna i Seattle, så om ni nån gång känner för att komma bort från familjen ett tag så är det bara att hoppa på flyget och komma hit.
-
Är det nu jag borde berätta om utflykten till New York igår? Jag kan fortfarande inte lägga upp några bilder så det får bli i ett separat inlägg. New York… Ja vad ska man säga. Det var precis så som man fått höra att det skulle vara och lite till. Så fort vi kom in i staden (Harlem var första området vi åkte igenom) så var kameran uppe konstant. Jag har bilder på allt från suddiga skyskrapor till gula taxibilar och brandstegar. Vårt första stopp var vid en liten plats vid vattnet där man kunde se ut till Frihetsgudinnan och New Jersey. Jag försökte ta en bild av Lady Liberty men man ser bara att det är nåt suddigt grå-grönt långt där borta i vattnet. Sen åkte vi förbi Yankee Stadium, Ground Zero (där World Trade Center stod), the Met, den lilla parken där Miranda och Steve gifte sig i Sex and the City (det säger inte mig så mycket men jag tror SATC-fans förstår), the Empire State Building, ja listan kan hålla på hur länge som helst.
Är det nu jag borde berätta om utflykten till New York igår? Jag kan fortfarande inte lägga upp några bilder så det får bli i ett separat inlägg. New York… Ja vad ska man säga. Det var precis så som man fått höra att det skulle vara och lite till. Så fort vi kom in i staden (Harlem var första området vi åkte igenom) så var kameran uppe konstant. Jag har bilder på allt från suddiga skyskrapor till gula taxibilar och brandstegar. Vårt första stopp var vid en liten plats vid vattnet där man kunde se ut till Frihetsgudinnan och New Jersey. Jag försökte ta en bild av Lady Liberty men man ser bara att det är nåt suddigt grå-grönt långt där borta i vattnet. Sen åkte vi förbi Yankee Stadium, Ground Zero (där World Trade Center stod), the Met, den lilla parken där Miranda och Steve gifte sig i Sex and the City (det säger inte mig så mycket men jag tror SATC-fans förstår), the Empire State Building, ja listan kan hålla på hur länge som helst.
Sen var det äntligen dags att gå av vid Times Square. Och… Ingen av bilderna jag tagit kan nånsin mäta sig med det man ser när man står där; på gatan klockan nio på kvällen, mitt bland tusentals människor och det är lika ljust som om klockan var ett på dagen. Det var helt galet! Jag kände mig som Hiro när han först kom till New York i första Heroes-säsongen. ”I’m here!!!!!!!”
Men den riktiga höjdpunkten var ändå när vi fick åka upp i ”The Top of the Rock” vid Rockefeller Center. In i hissen och upp, upp, upp åkte den. På 67:e våningen fick vi gå av. Jag kan säga att det här var första och enda gången jag nånsin fått lock för öronen av att åka hiss. Och inte bara det, det var glastak i hissen så man kunde se hela vägen upp till toppen när man åkte. Jag försökte ta en bild av det men jag tror inte det går att förstå om man inte varit där. Crazy. Att gå ut ur hissen sen då… Första gången man tittar ut genom ett fönster… Alltså… Den känslan går inte att beskriva i ord. Det är så sjukt maffigt! Jag blev alldeles mållös. Det är jag fortfarande. Ni får göra ert bästa med bilderna jag tagit, men de går verkligen inte att jämföra med hur det var där uppe i verkligheten. *skakar på huvudet* Mållös. Alldeles mållös.
-
Nu har det här inlägget blivit jättelångt och jag ger er en eloge om ni orkat läsa så här långt. Ni får kommentera om det är nåt ni vill (eller kanske inte vill) veta mer om. Om jag orkar ska jag försöka berätta mer om allt vi gått igenom de här dagarna på orientation, men det får bli en annan gång. Nu ska jag ta och stänga av datorn för batterierna håller på att ta slut. Nästa gång jag skriver kommer jag vara i Seattle, iiiiiih! :D
Nu har det här inlägget blivit jättelångt och jag ger er en eloge om ni orkat läsa så här långt. Ni får kommentera om det är nåt ni vill (eller kanske inte vill) veta mer om. Om jag orkar ska jag försöka berätta mer om allt vi gått igenom de här dagarna på orientation, men det får bli en annan gång. Nu ska jag ta och stänga av datorn för batterierna håller på att ta slut. Nästa gång jag skriver kommer jag vara i Seattle, iiiiiih! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar