Mission #1

ps. Jag skrev det här inlägget igår, men pga internetproblem så har jag inte kunnat publicera det förrän nu.

-

Okej så jag kan inte direkt påstå att mission # 1 är avklarat, men det är i alla fall påbörjat.

-

Jag åkte skidor idag! Det gick väl så där. Eller... Det började dåligt, sen gick det bättre, sen gick det riktigt bra ett tag, och sen på slutet gick det piss-dåligt. Med mina första försök att åka skidor så kom jag ihåg varför jag gav upp den där gången för över tio år sen. Det är inte världens roligaste känsla att känna att man inte har kontroll över det man gör. (Den känslan är förmodligen en av de värsta jag nånsin upplevt/upplever/kommer uppleva. Jag hatar att inte veta vad jag håller på med.)

I alla fall... Efter ett par åk i den backen som inte ens är tillräckligt lång och brant för att få kallas barnbacken så lyckades jag äntligen få lite kontroll. Så jag blev uppgraderad till backen snäppet före barnbacken, wohoo! Där lyckades jag behålla någorlunda kontroll och åkte upp och ner kanske fyra, fem gånger innan det blev det dags för... *dramatisk ljudeffekt* den riktiga barnbacken. Och trott eller ej, jag lyckades ta mig ner därifrån också utan några större missöden. (Jag försöker att inte räkna med de gånger jag åkte rakt in i snödrivorna längs kanten och låg och sprattlade som en och annan höna. (Sprattlar hönor??).) Efter det här var det dags för lunch. (Alla de här åken gjorde jag med J som tog sig an jobbet att vara min lärare för dagen. Barnen blev alldeles för uttråkade av att åka med mig så P tog med sig dem upp i de blå backarna medan vi var kvar nere vid "the learning station".)

Till lunch bestämmer J och P att vi ska mötas upp vid deras favoritrestaurang här på Whistler som ligger uppe på berget och det var väl helt okej tycker jag. Jag och J sätter oss i liften som ska ta oss upp till "the lodge" där P och ungarna är. Och vi åker högre och högre upp. Högre och högre och högre och högre... När vi äntligen gick av var vi nästan halvvägs uppför berget - som är nästan 2000 meter högt! Men eftersom jag är som jag är så oroar jag mig inte särskilt mycket över hur jag ska ta mig ner. Jag njuter av min pizza-lunch och den varma chokladen och sen när det är dags att ta på sig skidorna igen så gör jag det också utan nån större ångest.

-

Det var nu problemen började (ni vet det där piss-dåliga jag nämnde i början av inlägget). Hur f*n hade de förväntat mig att jag ska ta mig ner i den där backen?! Den sluttade i typ 45 graders vinkel och det var folk ÖVERALLT. Men, men... jag försöker i alla fall. Och så här såg mönstret ut: Jag börjar åka, sakta, sakta, sakta. Efter tio meter blir det dags att svänga så jag försöker göra en sån där fin slalom-sväng som jag lyckats så bra med på förmiddagen. Förutom att nu är det så brant så jag kommer inte hela vägen runt och helt plötsligt är jag på väg rakt ner i full fart med noll kontroll whatsoever. Enda sättet att stanna är genom att slänga mig ner i snön; vilket jag också gör. Jag tumlar runt lite i snön, får massor av snö i ansiktet och stannar sen till slut med ena skidan tio meter upp i backen och den andra tio meter ner. Men det var bara att försöka igen! Sakta, sakta, sakta. Dags att svänga. Åh, nej, misslyckad sväng igen! Full fart framåt. Kullerbytta som resulterar i två skidor som är alldeles för långt ifrån varandra. Om och om igen! Ni kan ju tänka er att jag inte var på topp-humör när det här upprepats arton gånger.

Så i sann Åkerblom-anda... tog jag av mig skidorna... och gick ner för resten av backen! Jag är verkligen min mammas dotter. (Ett annat bevis på det kan ni se här.)

När jag väl kommer ner så är klockan strax före tre och vi hade bestämt att vi skulle träffas vid liften (som tack och lov skulle ta oss resten av vägen ner) vid halv fyra. Så jag sätter mig och sippar på en varm choklad resten av tiden. Aldrig i livet att jag skulle ge mig ut i backen igen idag!

-

Efter denna krävande dag var det hur skönt som helst att kunna gå hem och lägga sig i den varma utomhus-jacuzzin(!) som vi har här på "hotellet". Sen var vi bjudna på middag till ett par av familjens vänner men jag hoppade det och stannade hemma med grekisk take-out och True Blood på TV. (En TV-serie som är riktigt jäkla konstig btw.) Det var hur skönt som helst.